Hur blev det så här?

Lördagkväll.
Ensam hemma.
Vad göra?
Bjuda in till fest?
Unna sig ett glas rött?
Köpa hämtpizza.

Näpp, då drar man raskt på sig jobbarbyxorna.
Och hörselkåporna.
De där supersexiga med antenn och inbyggd radio.
Ut till gräsklipparen.
För att sedan ägna den närmsta 1,5 timmen åt idogt klippande.

Med,
och nu kommer kanske det bästa av allt,
Mix Megapols "Förfest" i lurarna!?

Så till tonerna av Michael Jacksons "Billie Jean", Jon Bon Jovis "Living on a prayer" och Shaggys raggiegungande "Angel" såg jag till att vår gräsmatta blev en decimeter kortare.

Samtidigt som tjommarna i reklamradiostudion Jesse & Sven vrålade "Paaaarty" mellan åttiotalsklassikerna och blev så exalterade av Gun´s and Roses Slash gitarrsolon att de spelade luftgitarr i etern.

Först när mörkret över Västerby blivit så kompakt att det omöjligt gick att se var jag klippt och inte klippt tog jag av mig kåporna och gick in.

Vem hade kunnat ana...
...att en lördagskväll utan man och barn kunde tillbringas på detta både charmerande och spännande vis.

För övrigt anser jag att Niklas Strömstedts program "Tack för musiken" är det bästa som visas på televisionen för tillfället.
Hans ärliga intresse och beundran inför de gäster han bjudit in går rakt genom rutan och landar i min tevesoffa. Programmet med Annika "Säkert" Norlin häromveckan var skitbra. Och kvällens avslappnade samtal med myspysen Lasse Winnerbäck var inte sämre.

Fick mig att leta fram debutplattan "Dans med svåra steg" från 1996.
Fick mig att minnas när lördagkväll betydde något helt annat än gräsklippning i hörselkåpor.

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=DX6gsdXczW4

Önska måste man få göra

Här år några Tankar i kanten, som finns publicerade i Bohusläningen idag:

På min tid var det luktsudd och bokmärken med glitter på.
I dag är det Pokémonkort, Hello Kitty-hårspännen och Spidermanskor.
Jag talar om prylarna som betyder allt när man är så där sex, sju år.
Attributen som visar om du hänger med, passar in, duger något till.

Tänk att komma till skolan med ett sprillans nytt jordgubbssudd. Ett sudd som doftade så starkt av artificiell jordgubbe att man fick huvudvärk så fort man stack näsan under bänklocket.
För att inte tala om änglabokmärkena med glitter på. Med ett sånt i samlingen kunde man till och med få några ord med tjejerna i trean. De som verkade så världsvana att hälften vore nog.

Antar att mina föräldrar suckade lika uppgivet över mitt tjat om nya sudd och bokmärken som jag gör över sonens önskningar i dag.
För honom står just nu Pokémonkort högst på önskelistan. Ett gäng obegripligt dyra spelkort, med japanska seriefigurer på. Kort som man samlar på, byter till sig och slutligen spelar med. Fast det där sista har jag faktiskt aldrig sett någon göra.

Ett tag försökte jag få honom att tänka om. Föreläste om den kommersiella bluffen. Intalade honom att han borde vara klokare än så. Att han, som har så många egna egenskaper, inte behöver släpa med sig några fåniga kort för att bli accepterad på skolgården.
Fast redan när orden svävade i luften insåg jag hur dumt det lät.

Är man sex år och vill vara nåt att räkna med då är det Pokémon som gäller.
Eller kanske hårspännen med den söta Hello Kitty-katten. Alternativt gympadojor med Spiderman och Batman på.

Och förmodligen blir det både kloka och självständiga människor även av våra små sexåringar. Kanske till och med lika kloka och självständiga som denna snart 40-åriga mamma som förväntansfullt hoppas på komplimanger för sina, på tok för dyra, nyinköpta höststövlar.

Dagens verb

Vakna.
Duscha.
Gröta.
Tjöta.

Skynda.
Hinna.
Pussa.
Krama.

Bila.
Parka.
Hasta.
Kvasta.

Ringa.
Fråga.
Skriva.
Kasta.

Skriva.
Spara.
Stänga.
Hasta.

Handla.
Sucka.
Bära.
Pusta.

Laga.
Äta.
Diska.
Plocka.

Tvätta.
Borsta.
Läsa.
Natta.

Vattna.
Hänga.
Titta.
Skriva.

Sova.

Ambivalens

För en sekund retar jag upp mig som fan på att det är jag som kommer ihåg....
...att logga in på rätt sida och beställa barnens skolfoton.
...att packa A:s gympapåse.
...att fixa nya gummistövlar till M.

Nästa undrar jag om just detta verkligen spelar någon roll.
Om just detta är tecken på att jag/vi trillat dit och blivit ett sånt där ojämställt par där mamman är "familjens projektledare" och alla andra bara åker snålskjuts.
Om jag/vi måste göra något åt det. Innan det hela spårar ur fullständigt.

Eller om det är så att jag gör de här grejerna för att jag år så jädra bra på det.

Fast då blir förstås nästa fråga. Vad gör mannen i huset som jag inte gör.
Säkert massor.
...
Klipper häcken.
Bygger vedskjul.
Byter avgasrör.

Under period läste jag en väldig massa böcker på just det här temat.
"Baby Blues" och "En ska bort" av Pia Hintze och så "Bitterfittan" av Maria Sveland.
Böcker som beskriver unga människors, eller nej, unga kvinnors jakt på jämställdet.
Och visst var det trösterikt att läsa om deras vanmakt och frustration.
En bekräftelse på att man är långt ifrån ensam.

Försökte mig till och med på ett nytt försök med Simone de Beauvoirs "Det andra könet", som jag gav mig i kast med redan på gymnasiet.
Då, mest för att jag ville se cool och intellektuell ut på Trollhättans caféer.
Den här gången för att jag verkligen ville förstå.
Men, fick ge upp.
Feminismens historia intresserar mig föga.
Ändå lät jag denna "Kvinnobibel" liggar kvar på nattduksbordet ett bra tag.
Som ett statement.
Meningslöst.
Tror inte att herr U. vet vem den stora Beauvoirs var.

Och det var väl där någonstans jag la de där bitterfitteböckerna på hyllan.
De gjorde mig varken gladare ett starkare.

Men ändå, tankarna om vem som packar gympapåsen sticker till som en tagg då och då.

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16903
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170015627
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_k%C3%B6net

Pokemonkorten

Det är något väldigt rörande med tio pokemonkort i en sexårings hand.
Min sexårings hand.
Kom till skolgården några minuter innan det ringde in.
Lille A. uppspelt.
Har efter visst motstånd från föräldrarnas sida fått ta med sig sina tio pokemonkort.
Kort som han fått av någon snäll släkting.
Kort som varken vi, eller för den delen A. själv, förstår så mycket av.
Fast nu, på skolan, har  A. fattat att de har ett värde.
Ett värde för om man får vara med eller inte.
Ser några killar som lägger upp sina kort på en bänk.
Vi går dit.
Lille A. både vill och vill inte visa sina kort.
Är de coola nog?
Här är mamma en värdelös ledsagare.
Har inte en susning.
Kommer på mig själv med att innerligt hoppas att åtminstone något av A:s tio kort ska falla de andra på läppen.
Samtidigt kommer frustrationen krypande.
Tänker, hur ska jag få min sexåring att stå över både pokemonkort, fräcka kläder och frisyrer.
Få honom att vara stolt över sig själv och se andra för dem de är.
Inte vad de har.
Nu har lille A. visat sina kort.
Något, kanske till och med ett par, väcker de andras intresse.
Det lilla sexåringsansiktet spricker upp.
Han duger, han får vara med.
Kram och hejdå.
Jag går mot bilen.
Det här kan nog bli en bra dag.
Eller...

Om du är lika okunnig om pokemon som jag kan du lära dig något nytt här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pok%C3%A9mon

Efter regn...

...kommer solsken.

Idag har Måns och jag varit lediga.

Gott så!

Föreslog en picknicktur ner till stranden. Måns ville hellre leta svamp. Gick genom hästhagen och upp på berget. Hitta en massa svampar fast inga vi våga plocka. Sen hitta Måns en väldigt intressant pöl:

Då tog jag förmiddagskaffet.

Även Måns hann med lite fika

Vid halv ett var det dags att hämta storebror på skolan

Algot visar Måns hur det går till på rasterna.

En stolt förskoleklassare på Forshällaskolan.

För övrigt undrar jag om...

...dagens gräsklippning kan vara säsongens sista. Eller åtminstone näst sista...snälla

...det finns mammor som aldrig skriker åt sina barn.

...hummerfiskarna där ute har börjat lugna sig.



Kvällsgrubbel över en läsarstorm

Jahapp! Så har man skapat sin första läsarstorm.
Och inte var det genom något stort avslöjande elller ens ett mindre sådant.
Nej, för mig räckte det rätt och slätt att tidigarelägga hummerfiskepremiären med en vecka.
Jisses, vad folk hört av sig!
Purkna fiskare längs hela kusten har ringt, mejlat och gastat.
Över femtio samtal till mig och övriga redaktionen och säkert trettio mejl.
De flesta nöjer sig med att relativt vänligt påpeka felaktigheten. Andra är mer aggressiva och vräker ur sig både de ena å de andra. Eller vad sägs om gubben från Bovall som absolut avrådde mig från att schavottera med bild-byline under morgondagens rättelseartikel. "-Nej för hundan! Visa sig inte på bild. De kommer aldrig förlåta dig härute!"
Har svarat så vänligt jag kan på alla samtal och mejl. Erkänt misstaget, gjort en pudel och blottat strupen.
Sagt att jag aldrig kommer att göra om det. Vilket med all säkerhet är sant. För en sån här dag vill jag för allt i världen inte uppleva igen.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Under de drygt tio år jag jobbat på Bohusläningen, i de tusentals artiklar jag skrivit, har inget, INGET, väckt så starka reaktioner som detta fel.
Kanske säger det mest att mina artiklar är osedvanligt slätstrukna. Men i mängden av dussintexter har jag även berättat om barn som farit illa, märkliga politiska beslut, arbetsgivare som utnyttjat sina anställda, miljöbrott, tragiska flyktingöden, riskfyllt stora barngrupper på fritids och en hel del annat. Några av dem har gett upphov till ett par tre kommentarer. Oftast är det dock helt tyst. Ämnen som man tror ska engagera, som borde göra det, ger noll respons. Och så detta! Ett felaktigt datum för en hummerfiskepremiär och telefonen går varm.
Ja, jag låter säkert bitter. Och det är nog just vad jag är.
Bitter över att jag inte lyckats engagera människor bättre.
För med tanke på dagens hysteriska reaktioner så är det ju tydligt att glöden finns där.
Nu gäller det bara att blåsa liv i den.
Jag vägrar tro att det bara är några blåsvarta kräftdjur som ska kunna få Bohusläningarna att reagera.

En tur till Tureborg

Idag trotsade vi vädrets makter och tog en tur till Tureborg.
Har något svagt minne av att jag fick följa med farbror Simon och kusinerna dit som liten. Men hade ingen aning om hur häftigt det stället är.
Vi parkerade nere vid höghusen och hittade en brant och blöt stig upp på berget. På ena sidan forsade regnvattnet och på den andra tvära bergsväggar. Så mitt i skogen, en gammal stentrappa och något som liknade en väg. Vi fortsatte uppåt och tappade nästan andan när den stora ruinen reste sig upp framför oss.
Flera meter höga murar, valv, gångar, galler och gluggar. Farliga gropar och stup. Ett helt intakt runt torn som vi klättrade ända upp i. Milsvid utsikt över stan.

Vet inte om grabbarna eller jag var mest fascinerad.
Är dock rädd att jag skrämde upp Måns lite för mycket med mitt snack om fängelsehålor och spöken. Fick lova att allt bara var på låtsas, till och med stenarna, när han skulle somna ikväll.

Här kan du läsa mer om Ture Malmgren som lät bygga borgen. http://uddevallare.blogspot.com/2007/04/tureborg-och-ture-malmgren.html

Förresten är det just den mannen jag har och tacka för mitt jobb. Det var han som grundade Bohusläningen en gång i tiden.

Tureborg cirka 1920, Okänd fotograf

Måns och Algot Wedberg i tornet på Tureborg 7 september, 2011.