fredag 20 juni 2014

Vi drog till Stockholm


Prova rustningar på Livrustkammaren. 
Reta en kunglig vakt. 
Plåta duvor på Stortorget i Gamla stan. 
Kliva in i en dykarklocka på Vasamuséet. 
Sväva som Karlsson på taket på Junibacken. 
Provspela tidernas dataspel på Tekniska muséet. 
Träffa vänner och kusiner. 
Åka tåg, spårvagn, buss och tunnelbana. 
Och undslippa ett bombhot med en kvart. 
Det var vad vi hann på vår tre dagar långa Stockholmstripp.
Algot, Måns, kusinerna Mikael, Elias, Johannes, morbror Nisse och mor-/farmor Maj-Lis och mor-/farfar Olle och jag.

Algot, Elias, Johannes, Mikael, Nisse, Måns, Maj-Lis och Olle. 
 
Livrustkammaren
Livrustkammaren
Livrustkammaren
Livrustkammaren
Utanför kungens slott.
Gamla stan.
Vasamuséet.
Vasamuséet.
Junibacken.
Junibacken.
Junibacken.
Tekniska muséet.
Kompisträff.
Tunnelbanan.
Kusinträff.
Kusinträff.
Vid Humlegården.
Gamla stan.
Gamla stan.
Tågresan hem.
Tågresan hem. 

lördag 17 maj 2014

17:e maj

Hårklippning, span på drillflickor (och stadsmusikkår), bibblanbesök, pannkaksät, lässtund, premiärtur med Gullan, altangrill och studsmattehopp.

 





 





lördag 10 maj 2014

Jag skrev en novell...

Den uppblåsta galgen 
Hon pekar mot köksbordet. 
Äckel.  
Det ser ut som hon känner äckel.  
- Är det där något du vill spara, mormor?
En gammal gulnad uppblåsbar klädgalge från Epa. Tom och värdelös. Rent av motbjudande, med sina smutsbruna fingeravtryck.  
“Spara…“, jag kan inte låta bli att le.
“Spara…om du bara visste“, tänker jag men säger inget.
Hon är provocerande vacker där hon står. Finlemmad, men stark. Ansiktet öppet. Vidöppet. Den mörka flätan vilar mot ryggen. Lockarna som vägrar inrätta sig. Som sticker ut och lever sitt eget liv. Lever.

Hon har tagit på sig min smutsiga gamla städrock och de gröna gummihandskarna som saknar ett finger. Alldeles nyss krökt på alla fyra på golvet. Halvägs in i skåpet under vasken.

Plastpåsarna, glasburkarna, råttfällan med intorkad ost, plåtlådan med snörstumpar. Allt har hon rivit ut på golvet. Av såpdoften att döma är det dags att torka ur skåpet med trasa och hett vatten.

Hon sträcker sig efter den svarta, halvfulla sopsäcken, som står lutad mot väggen. Kastar en blick åt mitt håll, stannar i rörelsen men häver sedan med kraft ner allt som stått i skåpet, ner i säcken.

Det är klart att hon inte kunde veta att den där klädhängaren var allt jag hade kvar.
Eller rättare sagt, luften i den. Fram tills alldeles nyss.
Fram tills hon, den lilla idioten, släppte ut den.
Släppte ut honom.
 - Jo, jag undrade om den där gamla plastgalgen är nåt du vill ha kvar?
- Stäng mun! säger jag.
Vi hajar till båda två. Hennes stora bruna ögon blir ännu större. Jag tittar förbi. På väggen bakom. Vill inte se hennes pärlband till tänder. Så vita, så jämna. Så jävla irriterande.
- Det fanns en tid när jag också hade såna där tänder, säger jag.
- Finaste tänderna på den här sidan älven. Det var vad folk sa.
Du behöver inga pärlor. Inte med de tänderna”.
Hans första ord. Före den mjuka målmedvetna kyssen, rätt på munnen.
Utan förvarning. Utan tillåtelse.
Hur fräck var han inte när han viskade det enda orden kom” i mitt öra. Tog min hand och drog mig med ut i mörkret. Bort från den fuktiga dansen i Folkets Husvärmen. Bort från brännvinslukt, damm och svett. Ut i den gnisterkalla tystnaden. Längs landsvägen. Hem till hans.
- Ja, du har sagt det. Att det var tänderna som fick morfar att be dig om en dans. Att det var dina vita tänders fel alltihop.

- Men nu undrade jag över den där gamla klädhängaren. Ska den vara kvar?

Jag hör vad hon säger men ser inget skäl att svara.
Pekar mot pendylen ute i rummet.
- Du skulle ha sett honom när han kom hem med den där pjäsen.
- Det var min födelsedag men det var han som betedde sig som ett barn på julafton.

Vill, men kan inte slå bort, minnet av hans sårade min. Mina ord. Om att en förgylld pendyl förmodligen var det vi behövde allra minst. Att vi som nygifta, på nåder inhysta i bagarstugan hos Brems, haft större nytta av ett köksbord. Eller rent utav, mat.

- Han tyckte förstås att jag skulle vara tacksam. Glad för att han kosta på mig något så fint. Jo, pyttsan. Han kunde spendera, morfar din. Spendera när han ingenting hade.

Hennes ögon smalnar. Det är tydligt att hon inte gillar det hon hör. 
Men varför ska jag skona henne? Om det är någon som behöver höra det jag har att säga så är det hon.

- Ja, du brukar säga det. Att morfar levde över sina tillgångar. Era tillgångar. Men om det nu var så bedrövligt. Varför stanna du kvar? Du kunde väl också gå?

Hennes röst är förvånansvärt bestämd.

Jag fnyser men säger inte vad jag tänker. Säger inte att hon är naiv och bortskämd. Att hon borde hålla truten om sånt hon inte förstår.

Att hon just berövat mig på det enda som betydde något, säger jag inte heller.
Eller att jag, just nu, helst hade sett henne död.
Trycket på bröstet. Luften som varken vill slippa ut eller in. Tanken som inte går att klippa av. Hur gärna man än vill.  
För vad hade det gjort för skillnad? Om jag, istället för att skälla och bråka, lagt armarna om hans hals.
Sagt de förbjudna. Sagt som det var. Att jag älskade klockan. Att jag älskade honom.
Hade det gjort skillnad? Hade glädjen stannat? Han stannat? 
Istället, inte ett ord. Inte då. Inte sen. Aldrig.
Trots att den var ett bevis. Vackrare och än ringen på fingret. De snidade, snirkliga bladen. Rökigt glas över tunna svarta siffror. Tickande som blev till hjärtslag. Tiden som gick, vår tid. Vårt liv, som försvann.
- Och förresten har du sagt att du alltid kommer att älska honom för att han gav dig mamma.

Hon går fram till tramporgeln vid väggen. Sträcker sig efter fotoramen med Astrid i. Vänder sig mot mig. Kräver att jag tar emot.
Astrids studentkort. Sandströmsläktens första student. Flicka, till på köpet. På väg ut i livet. På väg söderut. Strålar i kort vit dräkt. Studentmössa på tuperat hår. Pärlbandständer.

- Gav och gav. Inte vet jag om han gav så mycket. Men visst, om du menar det han släppte ifrån sig nio månader innan Astrid kom så visst. Utan den lille skvätten hade det inte blivit någon Astrid heller.
- Heller? Vad menar du, hade du velat ha fler barn? Mamma sa alltid att du var så nöjd med henne att du inte ville ha fler.
- Jo, det var så han sa. Till henne och alla andra som frågade. Men nog ville jag ha fler alltid. Det var Eskil som sa nej. Tyckte att det var mer än nog med ett. Att det fanns så mycket annat i livet än barn. Som om det var han som fick sitt liv förändrat. Han som blev av med jobbet och uppdragen. Allt, utanför de här väggarna.
 
- Men det här då? Var ni inte ens lyckliga då?

Hon har tagit av sig gummihandskarna och greppar efter ett nytt foto.
Eskil och jag på Husqvarnan. Han framför, med tjusarlocken i pannan. Jag bakom, med solglasögon och armarna om hans midja. Nya skinnställ. Välfyllda packväskor. Det är sommaren 1954. Vi står på gårdsplan beredda att ge oss iväg mot Lofoten. Bara vi, alla mil, mot Lofoten.

- Lyckliga. Inget ord jag känner igen. Men visst, livet före barn, före Astrid, var lättare. Eller ska jag säga rättare. Lättare att göra rätt.
- Vadå göra rätt? Och vad gjorde ni för fel sen?
- Jag var väl naiv som trodde att vi var annorlunda. Att orden som vi tagit i vår mun under partimötena i Folkets Hus betydde något. Vi skulle lyckas. Vårt äktenskap skulle vara jämställt på riktigt. Något annat hade varit oss ovärdigt. Så sa han, ovärdigt.

Vi sa det aldrig högt. Inte annat än till varandra. Viskande, när ingen annan hörde. Då var jag Alva och han Gunnar. Par i socialdemokrati. Uppfyllda av oss själva och av att ha förstått det som så många andra missat.
- Varför skulle inte kvinnan ha samma förutsättningar som mannen? Vi kunde inte komma en enda vettig orsak. Kan du?

Hon ser trött ut.
- Lägg av mormor. Jag vet att det retar livet ur dig att jag är hemma med barnen och låter Christer försörja mig. Men det är den uppdelningen vi har gjort. En ordning som passar oss och som vi är lyckliga med.

Ärligheten i henne ögon är nästan rörande. Hon har verkligen gått på allt. Tror på allvar att hon kommer att nöja sig.

Hur kunde jag få ett sånt spån till barnbarn. Vart tog stoltheten vägen? Viljan att klara sig själv. Åstadkomma något, mer än att avla och sköta ett par barn.

Jag vill skaka henne. Skaka tills hon förstår att hennes vingar är klippta. Att det som känns bra just nu kommer att straffa sig framöver.
Aldrig låta sig köpas. Aldrig bli beroende. Aldrig lita på någon annan än sig själv.  
- Du borde skämmas, säger jag.
Hon skakar på huvudet. 
 - Är det nu du ska säga att jag borde studera, resa och göra karriär? Att jag kan bli vår första kvinnliga stadsminister om jag bara ansträngde mig. Och att mitt liv, som hemmafru i villan, är ett historiskt snedsteg. Nej, värre än så, ett steg bakåt i mänsklighetens historia. En evolutionsblunder, som man helst vill glömma.  
Tänk att hon lagt varenda ord på minnet. Att hon faktiskt lyssnat på mina föreläsningar om tidigare generationers kamp. Hon vet så väl att inget av det hon har är gratis. Att det ligger årtionden, nej århundraden, av strid och kamp bakom. Ändå väljer hon att ställa sig bredvid. Som om kampen var över. Eller inte gällde henne. Som om allt var bra.  
- Och förresten mormor. Du har ju knappast levt som du lär.  
Min blick återvänder till köksbordet. Impulsen, vanan, att tala med galgen måste hejdas. Han är ju ändå inte där. Inte längre. Aldrig mer.  
Vänder mig mot henne.
Hon har så rätt. Större hycklare än jag finns inte. Allt tal om kvinnors och mäns lika värde. Kvinnors kamp. Ord som rinner av. Under fernissan var vi som alla andra. Fast sämre. För vi låtsades att allt var bra. Låtsades för andra, och för varandra.

Ett skådespel, förödande för det som är på riktigt. För när allt vi sa och gjorde var på låtsas. Vad fanns det då för garanti för att det vi kände var sant? Varför lita på det han sa? Att jag var viktig. Hans allt.

Bättre då att bilda pansar. Håna och ironisera. Bli oåtkomlig. Ända tills han valde att gå. Smyga ut till henne. Jag kunde inte ens klandra honom.  
- Visste du att morfar var på väg till en av sina älskarinnor när bilen körde på honom? Till älskarinnan, två veckor efter att din mamma flyttat tillbaka hem.  
Hon snor runt.
- Men nu får du för fan ge dig, mormor. Att han lämnade dig, just när ni fått veta att mamma var gravid, det visste jag. Men, älskarinnor? Han? Tror du på det själv?

Minns att jag var lika förvånad jag. Förvånad och, konstigt nog, lättad. Med en man som bedrar en är det fritt fram att göra vad fan man vill. Ett alibi, det bästa.

- Ja, men jag kan inte säga att jag brydde mig nåt särskilt. Vi levde redan parallella liv. Fungerade så länge vi inte törnade in i varandra. 
Hon tror inte på mig. Det syns.  
Golvet gungar till.  
Hans sträva hand som tar plastgalgen ur min. “Låt mig hjälpa dig att blåsa”. Läpparna kring munstycket. Ögonen sluts. Bröstet hävs upp och sedan ner.
Den vita plastkudden som sväller av hans andedräkt.
Hans andes dräkt.  
I en vit uppblåsbar galge, köpt på Epa.  
- Louise, det är något du måste få veta. Det var jag som körde bilen. Jag som fångade in Eskil. Din morfar. 
- Jag vet. Men nu är han fri.




lördag 19 april 2014

Glad påsk!

Vilken påskafton vi fick.
Först en tur till Åleslån på Herrestadsfjället, med konstvandring till Hällerstugan.
Sedan påskmiddag på solig altan i Andekärr innan vi mötte kvällningen nere på stranden.
Nu sömnig, mätt och ja, faktiskt, lycklig!
 
Olle, Algot, Maj-Lis, Kajsa, Tommy, Cia, Måns och Norton på Åleslån, Herrestadsfjället.

Algot och Måns i salamanderdammen.

Fika på berget vid Hällerstugan.

Bröderna Wedberg.

Konst 1.

Konst 2 + Algot.

Maj-Lis, Måns, Kajsa, Cia och Norton på Åleslån.

Blåsippan eller Blåsnippan som vissa säger...

Grillad korv i Hällerstugan. Tack å lov för friluftsfrämjandet!

 
Konst 3 + Algot.

På Andekärrs strand.

Årets första krabbfiske.


 

fredag 21 juni 2013

Midsommar med picknick å krabbfiske



Midsommarpicknick på Strandbynäs.

Urban, Måns och Sofia.

Tommy skär upp Cias goda jordgubbstårta.

Norton, Måns och Tommy på Strandbynäs.

Hela följet på väg tillbaka till Andekärr.

Krabbfiske och bad.

torsdag 13 juni 2013

Skolavslutning med skiftande miner

Algot, mycket nöjd med att få sommarlov.
Mamma Kajsa, mycket nöjd med sin röda regnkappa.
Måns, inte nöjd alls.
Posted by Picasa