Blommor i juletid

Hyacinter, amaryllis och orkidé

(Hyacinthus orientalis)

Har fått sitt namn efter Hyacintos som var en grekisk kungason.

Barr på burk

Lyckades, efter viss vånda och en del besvär, koppla upp

lilla mors dator på nätet idag.

Så nu gäller det att börja uppdatera så att den här bloggens allra trognaste läsare får nåt nytt att titta på.

Annars myser jag mest över att ha fått hem grabbarna från farmor och mormor.

Finaste känslan, att tassa in till de sovande små, stoppa om täcket och sno åt sig en puss.

Redecorating vår krubba

Bad mamma leta fram mitt allra käraste julpynt.
En lite träkrubba, med Josef, Maria, de tre vise männen, herdarna, fåren och åsnan och så lille jesusbarnet förstås.
Speldosan med "Stilla natt" sjunger verkligen på sista versen. Låter mest som någon mystisk melodi i en svartvit samurajfilm när Måns vrider upp fjädern.

Placerade den på fönsterbrädan, rullade ut ett mjukt lager av bomull på golvet och tryckte ner de vä nötta figurerna i den.

Då kom Algot med ett litet förslag.

- Mamma, kan vi inte måla om väggarna, lägga på lite nytt tak och kanske sätta dit en riktigt dörr. Det huset är verkligen inte mysigt, som det ser ut nu.

På hal is

Med lillebror insnöad hos mormor i Lilla Edet och mannen i huset nedbäddad med feber passade Algot och jag på att ta en tur till Fridhemshallen.

Fick isen för oss själva och efter några vingliga skär gick det riktigt bra, ...för oss båda.
Mindes plötsligt hur kul det är att åka skridskor.

Hur klasskompisen Malin Lintala och och jag, med våra Peggy-skrillor och benvärmare, övade på piruetter och baklängesåkning på den bottenfrusna dammen bakom Strömsskolan i Lilla Edet. Tror vi var där varenda frusen vinterdag hela mellanstadiet.

Så otroligt lyxigt att få åka i en uppvärmd hall på blank is. Gratis dessutom.
Sorgligt bara att det bara var vi där.

Förstår att de allra flesta potensiella åkare var i skolan. Men nog måste det väl finnas fler lediga och skridskosugna mammor/pappor och barn, än jag och Algot.

Vi har hur som helst inte gjort vår sista rova på den isen.



Algot i Fridhemhallen, Uddevalla

Dagen i siffror

Antal gånger jag, tillsammans med barn, mor, svåger och svågerbarn gått runt Strandön: 1
Antal personer som ringt angående min säljes-annons på gamla järnsängen med mässingsknoppar: 0
Antal fiskpinnar jag stekt: 4
Antal skottkärror löv jag lyckades kratta ihop innan jag blev galen på ungarna och fick gå in och koka gröt: 1
Antal koppar kaffe: 2 (varav den bästa i sol å lä på Strandön)
Antal sagoböcker jag läst: 3
Antal legohus jag inspekterat: 2
Antal gånger jag blivit så arg på mina barn att jag sagt saker de inte borde få höra: 2 (Jag tycker genuint illa om att försöka spänna fast mina två vildar till boys i bilbarnstolar)
Antal äpplepajer jag bakat: 1
Antal teveprogram jag sett: 2 (nyheterna och Robinson. Vet inte vicket som var värst. Tycker faktiskt inte det är kul att se vår stackare till Kung stå och stamma i rutan)
Antal blommor jag vattnat: Varenda en i huset
Antal minuter för sent jag nu går och lägger mig: Minst 75

Smärtfri skilsmässa, enligt Algot

Igår, just när jag skulle lämna förskolan, efter att ha fått en hejdåkram av Algot tog dagisfröken mig lite avsides.
Hon hade en personlig men viktig fråga.
Vår förstfödde hade nämligen vid flera tillfällen vitt å brett berättat att hans föräldrar numera hade var sitt boende och att han ibland sov och åt frukost hos pappa, som för övrigt hade byggt sig ett hus i Göteborg, och ibland gjorde detsamma hos mamma.
- Hur tycks han ta den här skilsmässan då? undrade jag.
- Oh, hur bra som helst. Han verkar må väldigt bra faktiskt, svarade fröken.

Ja, vad säger man.
Att det var ju en faslig tur att hans fantasi inte sträckte sig till inlevelse i hur ett skilsmässobarn verkligen kan känna sig.

För er som undrar.
Urban och jag är fortfarande gifta, bor ihop och har inga andra planer.
Tror inte ens att Ubbe har några tankar på att slå upp ett hus Göteborg...

Våffelkärlek

Idag var jag hemma hos ett pensionärspar.
De hade varit gifta i nästan 60 år och verkade fortfarande kära.
- Vad är knepet undrade jag?
- Att ge och ta, svarade söta tanten.

Så enkelt och så jädra svårt.

Ett möte som gav en väldig massa hopp
och en riktigt god norsk våffla!

Oktoberkväll

Snygg advokatserie på teven.
I soffan med datorn i knät.
Mannen brevid, försjunken i mejlskickande.

Grabbarna sover.
Den yngste med panodilnedsattfeber.

Utanför vinande vind och höstmörker.

En kopp te får ge mig ro.

Solig valdag

Har du röstat än?
Om inte, gör det!

I andra länder dör folk för att få göra sin röst hörd.
Det hände senast häromdagen i en vallokal i Afghanistan.
Det borde vara skäl nog för varenda röstberättigad kotte att pallra sig iväg till vallokalen idag.

Så, ge dig ut i septembersolen och värna demokratin.

För att få lite inspiration kan jag rekommendera den här artikeln om Skolvalet på Ramnerödsskolan i Uddevalla.

Efter veckor av politisk debatt, med bitvis ganska låg nivå, fick två kloka sjätteklassare mig att inse vad valet verkligen handlar om.
Nämligen, vilken framtid vi vill erbjuda våra barn.

Här är en länk till artikeln:
http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.960474-demokrati-i-praktiken-for-elever

September

Tid för

födelsedag
skörd
skateboard


Tomater, ärtor och morötter från Västerby


Algot testar sina nya ben- och armskydd. Pappa sopar banan.

Jodå, jag lever eller behöver du en båt?

En kompis sa till mig att om man skriver så här sällan på sin blogg så borde man inte få ha någon över huvud taget.
Så sant, så sant.
Men, lägga ner helt vill jag inte.
Så här kommer en lite lägesrapport.

Sitter i soffan.
Grabbarna sussar sött.
Det sprakar i spisen.
Spattige Jack Sparrow på teven.

På övervåningen slås det in paket.
Någon fyller visst år i morgon...

Ser fram emot helgen.
Funderar på om det räcker att bjuda på tårta, eller om det bör vara tårta på tårta med sju sorters kakor.
Borde rädda pelargonierna före frosten kommer.
Hoppas någon ringer på vår lilla roddbåt som är till salu.

Är du förresten intresserad så ser den ut så här:

Jolle/roddbåt i plast, 3,70 X 1,58 meter. Åror och trädurk medföljer. Styrbords reling något skadad. Obs! Kärran medföljer ej. Pris: 2 000 kronor el. högstbj. 0522-831 08.

Jahapp! Så har fixat sig en egen prylbörs.

Vem hade kunnat ana?

Visst är det märkligt...

...hur snabbt man tröttnar på regn.
En dag med väta och man börjar redan gnälla över "att det mesta regnar bort" och det var allt en "typisk svensk sommar".
Plötsligt är alla soliga dagar som bortblåsta.
Sol???! När hade vi det senast egentligen.

Har i varje fall lyckats fördriva den här dagen på i mitt tycke bäste möjliga sätt.
Fick med mig vännen Sofia för att fixa present till Algot.
Den lille gynnaren fyller ju fem (!?) på söndag och jag tror han kommer bli mycket nöjd med det han får. ;-)
Sen tog vi en tur på Strandön. Vacker ö i vilket väder som helst.

Och ikväll har vi kolla på dvd:n Påven Johanna.
En fascinerande historia om en kvinna som mot alla odds lyckades bli katolska kyrkans överhuvud.
Inte sant förstås. Fast å andra sidan vet man ja aldrig. Sist jag såg påven var han ju klädd i klänning...

Göta petter, vilken kanal!

Vi tog en tur till Göta kanal.
Algot, Måns, Urban, mina föräldrar och jag.
Hyrde en campingstuga i Vassbacken.
Mitt emellan Tåtorp och Töreboda, om det nu säger dig något.
Hur som helst, det var vackert som tusan.
Cyklade åt ena hållet ena dan.
Och andra hållet andra dan.
Vår, inte ens 5 år fyllda, Algot bet i ordentligt och trampade på i värmen.
Måns hejade på pappa där han satt med sin kära snuttefilt i cykelkärran.
Morfar tyckte det hela var "bibliskt".
Mormor och jag försökte hålla nerverna i styr och inte få hjärtstillestånd av allt passande på barn.
Barn som kunde drutta i kanalen, barn som kunde vurpa på cykeln, barn som helt enkelt kunde springa bort när man tappar dem ur sikte för ett ögonblick.
Stundom en helt underbar semestertripp.
Stundom en helt hopplös.

Jag önskar verkligen att jag kunde tagga ner och bli en avslappnad semestermorsa.
Men, med de här barnen och de här nerverna låter det sig inte göras.
Jag får helt enkelt gilla läget, räkna ner tills barnen är så stora att jag tror mig behöva vaka som en hök över varje steg de tar eller kanske helt enkelt stanna hemma där jag har (mer) kontroll.

Hur som helst. Bilder tas ju som regel när allt är frid och fröjd. Och även om de, just av det skälet, bara visar en försvinnande liten del av verkligheten. Så visar de i varje fall just den delen.

Så håll till godo:


Algot i Jonsboda efter en fin cykling från Vassbacken.


Måns med snutten i kärran.


Se så harmonisk jag kan se ut.


Mormor, Algot och jag.


Algot, Måns, Urban och den nyvunna vännen "Sötis" i Tåtorp.


Fikapaus i Tåtorps vindskydd.


Morfar och Algot hjälper till.


Urban och jag.

Morfar och Algot tar en liten paus.

Vill du prova själv? Kolla här:

http://www.gotakanal.se/sv/Gotakanal/

Ängel i kortbyxor och brevlådetur

Läggdagssamtal med Algot ikväll:

Algot: - Mamma, vad gör man i himlen?
Jag: - Hittar på roliga grejer med de andra änglarna.
Algot: - Måste man ha klänning då?
Jag: - Nej, man får nog ha på sig vad man vill.
Algot: - Bra, för jag vill ha kortbyxor.

*****************

Brevlådan

Vår brevlåda sitter en bit bort.
Det borde inte vara något problem för det handlar bara om en sisådär 100 meter.
Men det är faktiskt 100 meter för mycket.
100 meter för mycket för att vi ska hinna hämta tidningen en stressig morgon och 100 meter för mycket för att vi, åtminstone vintertid, ska lyckas få in posten innan läggdags.
Hur som helst, när jag äntligen tar mig i väg till brevlådan gör jag det med raska steg.
Tjopp, tjopp, två minuter, så är jag tillbaka igen.
Är brevlådan tom suckar jag så att klockorna stannar.
Inte bara för att ingen vill skicka nåt till oss, utan även för att jag nu ödslat dyrbara minuter på att ta mig till brevlådan över huvud taget.

När Måns får följa med till brevlådan händer något helt annat.
Då tävlar vi om vem som kommer fram till soptunnan först,
då stannar vi och ser hur der går med björnbären,
då öppnar vi locket till kistan med grus intill vägen bara för att se att samma gamla trasiga spade ligger på botten,
då kollar vi att diket fortfarande är torrlagt,
då plockar vi ett par gula blommor,
då beundrar vi grannens vackra brevlåda med målade blommor på,
då sätter vi oss på huk för att följa en skalbagges gång över vägen,
då bryr vi oss egentligen inte om i fall vi har fått någon post eller ej.
Då är man glad för att det 100 meter till brevlådan.

Livet

När en 24-årig man går bort finns inga ord.
Ingen logik, ingen mening, ingen tröst.
Ändå var avskedsceremonin för vår unga släkting något av det vackraste jag varit med om.
Hundratals släktingar och vänner som samlades i grönskan utanför Svanskogs kyrka.
Solens glitter i Svansjön.
Björkarnas sus.
Musik och tal som gick rakt in i hjärtat.
Tårblöta ansikten som spricker upp i varma leenden när minnen om Wiktor väcks till liv.
Varm gemenskap.
Sorg, kärlek, vänskap och en outgrundlig strimma av hopp.
Hopp om att det finns något ovan molnen.
Något renare, vackare och bättre än allt vi kan föreställa oss.
Ja, solen sken.
Men under vår tysta minut drog molnen ihop sig.
Vinden kändes något kallare och långt, långt där uppe mullrade åskan.
Ett muller.
Sedan blev det tyst.
Solen värmde.
Minuten var slut.
Jag är säker på att det var Wiktors farväl.

Superhjälten

Eller...
Dagen då Algot räddade ner sin mamma från garagevinden.

Solen sken och dagen var som gjord för en cykeltur.
Iförd cykelhjälm stod Algot redo i hallen.
Återstod bara att plocka fram och ihop cykelkärran, placera Måns i den och ge oss av.
Men, var var nu kärran?
En stunds letande och uteslutningsmetoden pekade mot garagevinden.
Hmm...smärre problem.
Garagevinden tar man sig till via en stege och lucka genom taket. I mitt fall bör det dessutom vara vår långa utomhusstege, eftersom den betydligt mer behändiga trappstegen, kräver ett allt för avancerat hävmoment för att jag ska känna mig trygg.
Sagt och gjort. Jag hämtade långstegen. Öppnade luckan och ställde upp stegen. Tyckte det hela kändes skapligt stabilt och påbörjade uppstigningen.
Jodå, där i mörkret låg kärran. Prydligt ihopvikt, med hjulen intill. Bara att hoppa upp, plocka ner grejerna.
Snart skulle vi känna fartvinden i håret.
KABRAK!
I samma sekund som jag trampa ifrån för att krypa upp på vinden rasade stegen.
Benen dinglade under mig.
Hävmomentet, som jag velat undvika, gick inte längre att välja bort.
Likt Bruce Willis stuntman krängde jag mig upp.
Puh! Shit! Det där kunde gått illa. Huuu... nu hade jag tur.
TUR!?
Hur gick det där nere? Inga ungar under den rasade stegen!?
Nej då, Måns lekte utanför och Algot stod på garagegolvet och stirrade förvånad upp.
Så vad tänker då en mamma som sitter på en mörk vind, två och en halv meter ovanför sina barn. Helt oförmögen att komma ner.
Tja, låt oss säga att jag skämdes som en hund.
Genom huvudet for tanken om vad min man skulle säga när han kom hem om isiådär sju, åtta timmar. När två hungriga ungar mötte honom på infarten och med gråten i halsen förklarade att mamma suttit på garagevinden sedan i morse.
Nej, nu gällde att behålla lugnet. Med galopperande puls och en svindlande känsla i magen bad jag Algot hämta trappstegen, som jag tidigare ratat, placera den under hålet och sedan hålla sig undan.
Och han gjorde som jag sa!!
Kärran och jag kom ner och snart susa vi ut på vägarna.
Måns tyckte jag skulle trampa fortare. Algot tog täten. Jag tackade Gud för att jag levde och har en sån superhjälte till son.

Gemensam vårdnad, jojjomen

Måns är snorig.
Och exemplariskt jämställda som vi är delar Ubbe å ja självklart på omvårdnaden.
Eller inte.
Eller faktiskt.
I varje fall just den här gången.
Har just kommit hem efter mitt halvdagspass på jobbet.
Hann pussa mannen hejdå i hallen innan han drog iväg till sitt.
Å än så länge sover den lille spolingen.
Tänk om jag hann jobba lite till.

Småbarnslivet när det är som bäst.

Till havet

Har just kommit hem från en sen länge planerad tur till Lysekil.
Hade bokat in Urban och mig hos Strandflickorna, i deras fina Havsateljé.
Det blev ett stillsamt lite försenat firande av bemärkelsedag och bröllopsdag.
Väldigt lyckat.

Sorg

Idag gick vår unga och nära släkting bort.
Mer fel än så kan det inte bli.
Mitt enda ord är
Varför?

Premiärtur

Idag kom hon i sjön.
Vår nya Askeladden 16, "Askungen".
Det gick som bara den i Ljungskileviken.
Tur att pappa och Urban var med.



Här kommer ett par bilder från Lilla cityjoggen som Algot sprang i tisdags.
Kul arrangemang i Hasselbacken för små och lite större löpare.


Lillebrorsan Måns var ivrig påhejare.


En laddad Algot, minuterna före start.

Pelargonier luktar skit

Idag var det premiär,
för spring genom vattenspridaren på gräsmattan.

Det var framförallt Algot med mormor, som ägnade eftermiddagen åt just detta.

Själv har jag betat av ett måste - tandläkaren.
Så nu ska jag bli en bättre människa å använda tandtråd vareviga dag. Amen.

Dagens gulligaste:
- När Måns smög upp från sängen vid nio tiden ikväll, och ut på trappan där han iförd pyjamas, med napp i mun och snuttefilten i handen stod å beundra våra fina pelargonier i kvällssolen.
- Va fina de är! Men,....de luktar skit!

Dagens tilll belåtenhet:
- Påbörjad vaxning av båten (vår nygamla segeleka "Askungen"). Den blir så fin så!

Mot tandtråden!

Mor lilla mor

Här kommer några tankar i kanten som publicerades i Bohusläningen för några dagar sedan.
Håll till godo alla mammor där ute.


Det var min första Mors dag som tvåbarnsmamma och jag planerade att bli kungligt firad. Övriga i familjen hade redan stigit upp.
Själv låg jag kvar och fantiserade om kaffebrickan med blommor och marmelad. Färgglada teckningar, sång och hurrarop. Snart skulle jag hyllas för varenda blöja jag bytt, puré jag kokat och kolikskrikande unge jag tröstat.
Tiden gick. "Den här frukostbrickan måste bli något utöver det vanliga", tänkte jag och gottade ner mig i kudden.
Men så hände något mycket märkligt. Ytterdörren slogs igen och huset blev tyst.
"Vad i herrans namn!? Han har glömt bort det! Jag som ordnade både slips och strumpor till Fars dag i höstas".
Utanför drog gräsklipparen igång. Nu var måttet rågat.
Med bestämda steg tågade jag ut i trädgårn och signalerade till maken att han gjorde bäst i att stänga av.
– Godmorgon, nu åker jag och uppvaktar min mamma. Det är ju trots allt mors dag! sade jag.
– Är det i dag? Oj, då ber jag så mycket om ursäkt. Jag trodde bestämt att...
Mer hörde jag inte. Jag tänkte inte stå kvar och lyssna på hans dumma undanflykter.
Väl inne bestämde jag mig för att slå den ömma modern en signal.
Hon hälsade mig hjärtligt välkommen men undrade samtidigt vad som låg bakom detta spontanbesök.
– Jamen, det är ju Mors dag idag! Det blev tyst i luren.
– Men kära vän, det är ju inte förrän nästa söndag.
Precis som Karl-Bertil Jonsson på julafton genom jag nu en inre kris
"Ljuga för min man på Mors dag? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!"Med tunga steg återvände jag ut på gräsmattan.
– Du, jag hade fel. Det var ju inte förrän nästa vecka, förlåt".
Jag antar att min man, i det här läget, hade kunnat kosta på sig ett triumferande leende.
Istället fick jag en förstående kram.
Jag antar att mina humörsvängningar och fixa idéer under graviditet och spädbarnstid låg bakom den reaktionen.
Det har sina fördelar att vara en hormonstinn bitch ibland.

En poppis kille

Algot var verkligen populär idag.
Inte mindre än tre dagiskompisar hörde av sig och ville leka. Två av dem, Daniel och Tim, kom hit.
Tur att han hunnit återhämta sig från sin magåkomma.
Så det blev en tur i skogen, pannkaker och piggelin i solen.
Sen var han, och övriga familjen, trött.

Positivt tänkande...

...är absolut nödvändigt när man har en liten magsjuk 4-åring i huset.
Stackars Algot har inte haft något kul dygn alls.
Hoppas han får sova gott i natt och vaknar med en återhämtad och stark mage i morgon.

Har inte haft mage (ha, ha) att fota den lille sjuklingen idag.
Istället laddar jag upp ett par bilder från vårens första lekstugefika och kramen som Algot gav farmor Britta när vi fick Svanskogsbesök häromdagen.


Måns och Algot bjuder på fika i lekstugan.


Algot och farmor Britta har just pusslat färdigt ett 50-bitars pussel.

Lätt som en plätt

Jahapp, så har man deklararerat då.
Måste vara rekord att det redan är gjort.
Och så lätt det gick över nätet.
Nästan för lätt...

Loppislördag

Idag har Måns och jag varit på loppis.
Kom hem med två små emilskjortor, två blombroderade dukar och sex kaffemuggar.
Allt för under en hundring.

Sen fick jag ägna eftermiddagen åt att röja i våra köksskåp.
Hade nämligen lovat både min man och mig själv att inte komma hem med fler koppar och muggar innan några av de som redan står oanvända på hyllorna har sorterats ut och skänkts bort.
Lyckades faktist plocka ut en hel kartong med pryttlar och porslin som vi aldrig använder och som nu ska lämnas till ovan nämnda loppis.

Ont om ord...

...men gott om bilder.

Häromdan tog vi mormor med oss och gick ner till stranden.

Där har vi inte varit sedan snön låg vit och vi kunde gå på skaren.

Nu var det bruna men riktigt torra strandängar som mötte oss och från havet luktade det gott av gammal tång och salt.

Algot hittade en dumskalleflagga.


Algot, Måns och mormor Maj-Lis.

Det kommer nog behövas en strandkrattning i år med.

Måns kom på hur kul det var att kasta sten i sjön.


Det här är den absolut sista snöfläcken i vår trädgård. Den försvann i söndags den 11 april.


Vårblommor.

Våfflor och spökregn

...med grädde och sylt,
blev vi bjudna på när vi bjöd in oss till vännen Maria med man å telningar idag.

Dagens Algot:

Jag: - Titta, det spöregnar ute!
Algot: - Va, regnar det spöken?

Morgonstund har..

guld i mund

Det är rubriken på den här krönikan som publiceras i Bohusläningen idag.

Punktlighet. Smaka på ordet, rekorderligt så det förslår.
Men faktum är att om det är något jag uppskattar hos mina medmänniskor, så är det just förmågan att passa en tid. Därför är det så vansinnigt irriterande att jag själv är rätt så dålig på det. Särskilt om morgnarna.

Bortförklaringarna och ursäkterna har varit många.
Jag har kallat mig tidsoptimist, spontan och till och med lite crazy. Har skyllt på broöppning, försenade bussar och pratglada svärmödrar. Fast egentligen handlar allt om lättja. Om oförmågan att gå upp när klockan ringer, att försjunka in i morgontidningen och att aldrig åka hemifrån i tid.

Att bli förälder var rena skickelsen. Plötsligt kunde jag välja och vraka mellan hundratals fantastiska undanflykter. "Han vägrade äta" eller "Jag hade varit i tid, om det inte varit för ett blöjbyte".
Det pinsamma var när vi stämt träff med vänner, som inte bara hade ett utan kanske två eller tre barn. Barn som alla stod prydligt och väntade på vår sena entré. Inte särskilt kul att vara "lite crazy" då.

Men, nu har jag hittat en lösning. Åtminstone när det gäller morgnarna. Och den lösningen stavas, F-Ö-R-B-E-R-E-D-E-L-S-E. Det började med jag lade fram barnens och mina kläder (hade gärna gjort det för min man också, men han vägrade) i fina små högar, kollade så att alla vantar och mössor fanns på plats och såg till att bilnyckeln hängde på kroken. Sen gick jag loss i köket. Dukade bordet, jag måttade upp havregryn till gröten och såg till att minstingens favoritsked låg vid just hans tallrik.

Så långt allt väl. Det var när jag började gnälla över att "någon flyttat på mjölkpaketet, som jag ställt till höger i kylen för att lätt komma åt det" och på allvar funderade på hur vi skulle kunna bädda sängarna innan vi gått och lagt oss, som jag fick höra att jag gått för långt.
"Snart kokar du väl tevattnet och häller upp det i en termos", blev makens kommentar. Ja, varför inte? Det sparar oss säkert ett par minuter.

Puh, sicken helg

Rackarns så mycke jobb det blev.
Har vart på bomässa, hembygdsföreningsdag, träffat Lars Ohly, en kock som ska åka till USA å laga mat åt golfeliten, intervjuat sossarnas näste starke man i Uddevalla, gjort dagens fråga och en massa små polisnotiser.
Om allt det där blir rätt i tidningen får jag minsann ge mig själv en klapp på axeln.

Bara en sak till,
valrörelser framkallar verkligen en känsla av hat-kärlek.
Visst är det kul med alla utspel och hårda ord, men samtidigt så förbaskat förutsägbart och tjafsigt.

Nåväl, nu väntar John Blund med sin sandsäck.

Snölek och Barcaresa

Idag har barnen och jag varit lediga från dagis och jobb.

På förmiddan njöt vi av solen och höll oss undan för issnön som dråsa ner från taket. Tog en promenad med svägerskan Cia och kusin Norton och åt lunch ihop.

Har just vinkat av tre kompisar från Trollhättan. För några år sedan tog en av dem initiativ till en aktieklubb (!?). Föresatserna var goda. Varje månad skulle vi spara lite pengar. Pengar som sedan skulle investeras i aktier. Aktier som vi, med de djupa börskunskaper vi tillskansat oss, naturligtvis skulle gå så bra att vi blev riktigt täta och kunde boka oss en resa.

Några aktieaffärer har vi gjort. Några riktigt bra, andra riktigt dåliga. Men, lite pengar har vi i varje fall sparat. Och nu bär det av på en weekend till Barcelona. Biljetten är bokad och ikväll hitta vi även ett hotell. Om sex veckor bär det av.

Jag kan inte riktigt tro att det är sant!

Trög i burken

Algot var lite trumpen i förskolans tambur idag.
När fröken Victoria sa go morron kom inget svar.
- Man ska svara, när någon hälsar på en, sa jag.
- Men mamma, min dator är lite trög idag, sa Algot och gned den lilla magen.

Som haren på skaren...

...har vi åkt skidor i dag.
Som i fjällen, fast i Västerby i mars.
Nice.

Skorv på er!

Måns har mjölkskorv.
Små skorpor i hårbotten, som hans nitiska mamma vill ha bort.
Så idag blev det en behandling med feta salvan, vilket ledde till klippning, vilket ledde till bad i badkar av två små grabbar, vilket ledde till skurning av badrummet.
Så gick den förmiddan.

Efter lunch, medan Måns sov middag, passa Algot å jag på att bygga färdigt legoborgen. Med vindbrygga och allt. Bild på underverket utlovas!

Sen kom mormor och räddade oss.
Jag hann till och med ta med Algot och köpa blomjord och mat, så nu klarar vi helgen.

Hej hopp, imorgon är det freda´!

Baddag

En bra sak med att vara föräldraledig en onsdag:
Man kan åka till fina Vattenpalatset i Vänersborg med sin svägerska och tre ystra grabbar.
Lagom med folk och lite lägre inträdespris än på helgerna.

Annars är orden för dagen:
- Köttfärslimpa, strumpstoppning och uppfostringskontrovers.

Jojomen!

En dag i mars

Idag knalla Måns rätt in på dagisavdelningen
utan att ens vända sig om
kvar stod mamman, förvånad och stolt.

På sistone har han inte varit så lätt att lämna.
Ledsen och arg har han hållit mig kvar.
Så underbart att vara behövd och älskad.
Så attans svårt att överlämna det bästa man har till någon annan.

Om så för några timmar
Om så till världens bästa fröknar.

På jobbet flöt det på.
En artikel om racertävling som vill ha sponsorbidrag från kommunen skapa debatt på vår webb.
Alltid kul när folk läser, tycker, tänker och skriver.

Här kan ni se själva:
http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.755704-battavling-vill-ha-en-halv-miljon-i-bidrag

Hann ta mig ut på vårens första löprunda innan solen gick ner.
Nu börjar vägarna, till och med här ute, bli springbara och med mina Icebug (dubbskor) fick jag grepp som den värsta spiderman.

Nej, om nu väntar sängen å goda boken "Sjön utan namn".
Uppföljaren till en av mina favoritböcker "Huset vid flon".
Rekommenderas.

Men först, dags att plocka upp Algot.
Låter kanske som barnplågeri, men efter att i någon föräldratidning fått tipset om att låta barnet komma upp och tömma blåsan när man själv går å lägger så fixar han nu de blöjlösa nätterna riktigt bra.

I frökens trygga famn...

...somnade lille Måns idag.
Förkylningen vägrar släppa och trots att han varit feberfri i två dar var han inte alls på humör i morse.
Tvärtom, kröp han in och la sig under storebrors säng och grät.
Hualigen, vad det skär i modershjärtat, när man måste dra fram ungen och så glättigt som möjligt försöka få på honom overallen och med ut i bilen.
Tack vare de fantastiska dagisfröknarna gick det trots allt bra att lämna honom. Men, när jag ringde nån timme senare och fick veta att han somnat i Katarinas famn, då var det inget annat att göra än att åka dit å hämta hem honom.
Det visade sig vara ett klokt beslut, för väl hemma visade det sig att han hade närmare 39-graders feber. Ändå orka den lille rackaren flytta halva sitt bohag från sitt rum till vårt sovrum när jag vände ryggen till.
Återstår att se hur natten blir.

Lavinvarning i Västerby

Ikväll har jag å Ubbe ägnat oss åt vår favoritsysselsättning - snöskottning.
Nytt för ikväll var att jag hade en hockeyhjälm på huvet.

Igår kväll vid den här tiden, mitt upp i tandborstningen, hördes plötsligt ett väldigt brak.
Det var snötäcket på halva garagetaket som rasade ner. Och eftersom avståndet mellan garaget och huset bara är ett par meter såg snömassorna nu till att vi inte kunde öppna ytterdörren.
Skrämmande mycket snö som kan samlas på ett tak.

Någon kanske undrar varför vi inte sett till att skotta av taket tidigare.
Men, ser ni, det är inte så himla lätt när man har pannor av skört tegel och en lutning på taket som gör det tillräckligt läskigt att gå upp en soltorr dag i juli.

Hur som helst, hade vi å göra i ett par timmar innan den nerrasade snön var bortskottad.
Det värsta är att nästa snösjok (intressant ord, det där) kan ge sig av när som helst. (Därav hjälmen). Så nu får vi nog ändå ge oss på "operation få ner snön från taket på ett säkert sätt".
Några tips?


Så nu kan nästa sjok (stavas det verkligen så?) göra sig redo för att komma ner.

Barnens vasalopp

Gick av stapeln vid Bjursjön igår.
Algot ställde upp.
Här kan ni läsa om den begivenheten:


http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.747813-svettigt-fore-i-barnens-vasalopp

Piece of cake

Fick besök av svägerskan idag och bestämde mig för att försöka mig på att baka en tigerkaka.
I boken "De gamla fina kakrecepten" stod det att det var en "lätt" kaka, men för en som tycker det är beundransvärt att röra ihop en kladdkaka var det faktiskt bakning på hög nivå.
Bara det att man ska röra ner äggulorna för sig och sedan vispa vitorna till hårt skum och försiktigt vända ner dem fick mig att börja kallsvettas.
Men, även om skryt luktar illa, så måste jag få säga att det blev en rackarns god och väldoftande kaka.
Faktiskt i klass med farmor Majas, på den tid det begav sig.

Nu till något helt annat.
Kanske har någon av er sett en märklig kommentar under några av inläggen på bloggen. Nån, vars signatur jag inte ens tänker nämna, har knappat in en massa tecken som ser kinesiska ut. Och det vore väl inte så farligt om det inte vore så att det poppade upp annonser på sånt jag helst vill slippa se. Hur som helst, jag har plockat bort kommentarerna och anmält saken till Blogger. Så förhoppningsvis slipper vi ser mer av det framöver.

Sen kan man ju verkligen undra hur i herrans namn det kunde hamna på den här, hemvävda och rätt dåligt uppdaterade, bloggen från Västerby. Men nätets vägar äro outgrundliga.


Slutligen, den senaste tidens största (åter)upptäckter:
1. Legobygge (Det är knappt att ungarna får ha sina bitar i fred, så förbaskat kul är det att montera ihop helkoptrar och traktorer efter ritning).
2. Trolldeg (Säkert recept på en mysig stund över vaxduken. Om man kan stå ut med högarna av smulig deg som hamnar på köksgolvet)
3. Snöskottning (Klart underskattad träningspass i friska luften, för en småbarnsmorsa som har svårt att hitta tid att gymma).

Recept på Trolldeg, eller Alundeg som vi egentligen gjorde,
4 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (från apoteket)
5 dl kokande vatten
2 msk olja
Karamellfärg

Blanda de torra ingredienserna och häll vattnet över. Rör om och häll i lagom mycket läcker färg. Sen är det bara att "dega". Och vill man spara degen för att använda den igen. Lägg den i en glasslåda med lock och förvara den i kylen.

Algots andra morsa

Idag när Måns tog sin middaslur undrade Algot om vi inte kunde gå bort till pulkabacken. Han ville prova sin snowboard i nysnön.
"Vi får vänta tills Måns har vaknat."
"Men jag vill gå nu!"
"Det går inte."
"Då går jag med min andra mamma!"
"Jaha, har du en mamma till?"
"Ja, och hon har mycket fräckare frisyr än du."

Vänner

Har haft kul besök av vännen Annika hela helgen.
Vi kan prata vi, när vi kommer samman.
Så det har pratats, ätits, fikats och promenerats.
Sen flög hon hem till Stockholm igen.
Trist.
Men egentligen är det nog mest fint, att ha en kompis att sakna.

Undrar just vad det beror på, att man med vissa människor bara kan ta vid där man slutade sist.
Att det, när man väl ses, känns som man setts varenda dag de senaste tio åren.

Nej, bäst att koja.
Tror det kan bli en rätt krävande dag på jobbet imorgon...

Tandborstsnack

Konversation under kvällens tandborstning:

Herr U: "Gissa hur många i Sverige som tjänar mer än en miljon om året".
Fru K: "Tusen pers kanske."
Herr U: "Tusen!? Nej nej, är du galen. 39 000! Och jag som tyckte det var lite."

En stunds borstande senare:

Herr U: "Hur mycket tycker du själv att du är värd i lön?"
Fru K: "Ja, inte en krona mer än jag tjänar i varje fall."
Herr U: "Ok, du är galen!"

I´m back

Har just återvänt efter ett dygn i magsjukeland.
Inge vidare.
Det enda fina med en sån omgång är att man verkligen uppskattar att må bra igen.

Bäst idag var nog ändå när Algot var oväntat snäll mot sin övertrötte lillebror och lånade ut Mamma Mu boken som vi just börjat läsa som godnattsaga.
Fint!

Datorlycka och utflugna barn

Trot eller ej, men dessa rader skrivs på min splitter nya dator.
Har till och med lyckats koppla upp mig mot vår trådlösa router och kan således sitta i soffan och blogga!!
Vem var det som sa att materiella ting inte ledde till lycka!?

För övrigt har Månsa sovit två nätter i sitt eget rum.
Borde förstås enbart vara glad över det. Men attans så tomt det blev när han flytta ut ur vårt sovrum...

Fyra kilometer!

Det var vad Algot och jag klämde på skidorna, när vi tog en tur över gärden och is bort till Andekärr och tillbaka idag.
Lite synd att kusin Norton, med föräldrar, inte var hemma.
Men medhavda chokladen och bullen smaka gott på även på deras trapp.
Knappt tre timmar tog turen, inklusive fika.
Gissa om Algot var trött när han kom hem... :0)

Heja vintern!


Angående datorinköpet.
Nej, jag har inte bestämt mig.
Men jag har ägnat en hel del tid åt både fundering och efterforskning så ett steg närmare inköp har vi allt kommit.

Skidan den slinter

Längdskidåkning!!
Jag säger bara det.
Bättre sysselsättning finns nog inte.
Idag har vi (hela familjen plus mormor) hunnit med några varv på gärdet här utanför och en kvällstur i Stenshults elljusspår (för Ubbe och mig).

Majestätiska snögranar.
Nervpirr i backarna.
Glest med folk.
Och så fantastiskt skönt.

Nöjde mig med 7,5 kilometer idag. Men frågan är om det inte blir en tur i morgon med.

För övrigt kanske ni undrar vad sjutton jag gör framför datorn denna sena timme.
Jo, det kan jag tala om. Jag läser datortest! Så det så.

Mormor Maj-Lis, Algot, Måns och Urban i skidspåret.

Nytt år - Nya ambitioner

Jag har en väldig massa ursäkter för att det inte blivit så mycket bloggande det sista.
En del är bra.
Andra riktigt dåliga.

Nu tror jag att förutsättningarna trots allt kan bli något bättre.
Jag ligger nämligen i startgroparna för att införskaffa en ny dator.
Nu ska väl erkännas att jag har legat i de där startgroparna ett bra tag.
Närmare bestämt sedan i september förra året.

Men ett sånt inköp är minsann inte lätt.
Nej, jag skulle nästan beskriva det som skräckinjagande.
Visst har jag slagit mina lovar på så väl i-net som Elgiganten, On-off och Euronics. Men så blir jag stående där framför alla produktbeskrivningar med ramminnen, gig, tumstorlekar, ledskärmar och fan vet allt.
I värsta fall kommer det även fram en ung försäljare med klet i håret och börjar babbla om hur bra processor och möjligheter till nätverksspel som just den laptop jag står och fingrar på har.
Varje gång slutar det med att jag lite förläget ber att få tänka på saken och piper iväg.

Därför tilldelar jag härmed mig själv ett uppdrag.
Innan veckan är slut ska jag ha bestämt mig!

Vill du veta hur det gick?
Kika in här på söndag.