En äppelkäcksmorsa får svar på tal

Som om det inte vore nog med den tidigare nämnda städmanin.
Nu har jag blivit en sån där klämkäck ur-å-skur-människa också.
Hade kommit överens om förmiddagspromenad å fika med jobbarkompisen Karin. Med tanke på överfallsvädret hade det kanske varit lämpligt att ställa in. Men istället för att ringa å föreslå att vi skulle gå rakt på fikan blev jag smått upplivad (!?) av att få rota fram regnkläder, stövlar å sydväst. Under bilfärden in till Uddevalla undvek jag att kolla på mobilen. Ville inte ge Karin en chans att backa ur. Turligt nog var hon inne på samma spår och snart hade vi plumsat oss igenom en rask promenix i spöregnet. Mmmm...vad gott det var att komma in å bli bjuden på kaffe å frallor efter det.
Vad gôtt det är med ljuset om kvällarna! Fick med mig Urban och småkillarna på ytterligare en timmes gångtur ikväll. Sjön låg som en spegel, Måns sov som en stock i vagnen och Algot småsprang brevid joggingvagnen. Det borde väl få honom att sova gott i natt! (Igår kämpa vi i närmare tre timmar med att få honom i säng).
Förresten har Algot nu lagt till ännu en svordom till sin vokabulär.
"Jäbblar!", var ordet som kom ur hans söta lilla mun, när jag tappa Måns kolikdroppsflaska i golvet idag.
"Vad sa du?"
"Jag sa jäbblar, mamma!"
Försökte mig på någon slags pedagogisk förklaring till varför man inte fick säga så fula ord, men gav upp omedelbums.
Var lär sig föräldrar alla såna där resonemang? Jag har åtminstone ingen aning om hur man förklarar att det finns förbjudna ord för en tvååring.
Det bästa vore förstås om man aldrig yppade såna uttryck själv.
Men, det skulle nog vara att lova för mycket. Och att inte hålla vad man lovar är ju inte heller bra.
Puh, det är minsann inte lätt att vara en god mor.

Ardenner å gardinkreatör...

...det är vad jag borde kunna titulera mig efter helgens bravader.
För igår sprang jag ikapp med ponnyn Filippa och idag har jag gått loss med blommiga gardiner i så gott som varenda fönster.
Efter att ha bjudit in oss själva på fika hos vännen Maria fick vi följa med henne å dottern Dorotea till stallet. Och när "Doris" satte upp i sadeln hängde jag och Algot på, med joggingvagnen. Blev en svettig kamp på moddiga stigar. Men, vilken bra träning det är att vara ardenner för en dag!
Sitter just nu å stolt betraktar köksfönstret där de blommigaste gardinerna jag kunde hitta i byrån just har åkt upp. Tänk vad lite Marimekko-wannabe-tyg kan liva upp en grå söndag i mars.

Hellre akvarietvätt än Mat-Tina-dans

Inte ens akvariet går fritt när husmor drabbats av städmani.
Så här fint fick firrarna det efter kvällens grundliga rengöring.
Att skrubba akvariet visade sig faktiskt vara bra mycket trevligare än att behöva se på Let´s dance finalen.
Gissar att Mat-Tina gick å vann, å henne klarar jag bara inte av. Det är något lömskt med människor som är så där tokglada hela tiden. Hon är säkert en riktig dysterkvist så fort hon stänger dörren om sig där hemma.
Eller, också är jag bara avundsjuk.
God natt!

Snusa sött

Nu har jag varit duktig och betalat våra räkningar via nätet. Algot sover sen åtta, Måns sen nio och Urban verkar ha nickat till framför teven.
Natten till idag sov Måns i sin egen säng. Visserligen ville han ha mat två gånger. Men sen somna han snällt om på sin kudde. Det var första gången! Alla nätter tidigare har han inte nöjt sig förrän han fått komma över till oss.
Både väldigt bra och lite jobbigt. Vill ju inte att han ska bli stor så snabbt!
Får väl se vad den här natten har att erbjuda, nu ska jag snusa lite på lilleman. Mmmmmm....

Städsjukan har slagit till

Nu gäller det att passa sig.
Verkar ligga farligt nära fanatikergränsen när det gäller städning.
Känner igen mönstret från förra mammaledigheten.
Att gå hemma hela dagarna innebär att man plötsligt ser varenda smula, dammråtta och ihopkorvade strumpa som ligger å skräpar i vrårna. Och i brist på andra "resultatgivande" uppgifter är det lätt hänt att trilla ner i städträsket. Men det är när tanken "om-jag-nu-inte-får-visa-mig-duktig-på-jobbet-ska-jag åtminstone-ha ett-perfekt-städat-hem" slår till, som man måste passa sig.
Som idag, när jag skyndade mig att hänga upp tvätten före Urban. För att jag vet att jag gör det "mycket bättre". Eller när jag försökte våttorka trappan i smyg, sekunden efter att han gjort detsamma. Bara för att jag skulle vara säker på att "det blev ordentligt gjort!".
Urban avslöja mig naturligtvis och jag skämdes som en hund. Det värsta var att han varken tycktes bli förvånad eller arg. Tvärtom verkade han ana exakt vad det var som var i görningen.
Jobbigt, att vara en så "öppen bok".
Nej, målet för morgondagen är:
- Låt frukostsmulorna ligga kvar på köksbänken (...åtminstone fram till lunch.)

Krutrök på Hemtex

Idag lyckades jag med bedriften att bli jagad av en hattprydd dam med kundvagn, som kallade mig både "oförskämd" och "ouppfostrad". Stod i kassan på Hemtex och konfererade med expediten om några gardinringar när en äldre dam, med jägarhatt och blårävskrage, plötsligt avbröt och undrade var "lingonlöparna" var. Expediten svarade snällt bara för att snabbt få en ny fråga med efterföljande krav på att få varorna utpekade i butiken.
Hade detta varit för något år sedan hade jag förmodligen bara blängt lite surt på tanten och väntat tills hon försvunnit. Men nåt har hänt med mitt humör. Det började under graviditeten och har uppenbarligen inte gått över än. För nu vände jag mig blixtsnabbt om och undrade om damen inte hade sett att jag och expediten var mitt upp i ett samtal.
Vet inte vem som blev mest förvånad, jag eller rävboan. Men hon fann sig snabbt och kontrade med att hon kunde "...komma tillbaka senare, mycket senare, kanske till och med om några timmar. Eller också kunde hon åka till Hemtex inne i stan. För här, där det fanns så otrevliga människor, tänkte hon då rakt inte handla".
Jag betalade och gick mot utgången där tanten nu stod och spärrade vägen med sin kundvagn. Hon tänkte minsann inte ge sig med mindre än att hon upplyst mig om att jag tillhörde de ungdomar som i sin brist på respekt för äldre var både oförskämda och ouppfostrade. Borde väl ha låtit henne hållas, men plötsligt gjorde sig mamman i mig påmind och jag hörde mig själv säga att jag försöker lära mina barn att vänta på sin tur, men att det kanske inte gällde tanter i hennes generation.
Rävdamen ropa något om "dagens ungdom" och bristfälliga "bakgrund" efter mig, när jag skyndade mot utgången.
Det var nog det mest uppfriskande hemtexbesök jag varit med om!

PS. Måns väger nu 4,9 kilo! Var på BVC för invägning idag och med ett halvt kilos ökning på två veckor är han snart uppe på sin kurva igen. Skönt!

Snömys

Utanför Algots fönster i Västerby, 25/3-2008 kl. 22.44

"Va haaan!"

Nu har den kommit, Algots första svordom.
Har undrat lite över vad det är han menat när han legat på skötbordet och jag just har tagit av honom blöjan. Nu vet jag.
"Va, haaan!"...är vad han har sagt och ingenting annat.
Både jag och Urban svär oss fria (!?). För vi skulle ju aaaaldrig låta något sånt komma över våra läppar. (Not!) Så, var han har lärt sig det kan man man ju bara undra.
Under tiden får jag verkligen bita mig i tungan och inte börja gapskratta när kraftuttrycket kommer så lägligt från den lille gynnaren.
I övrigt har det har det här varit en perfekt "påsklovsdag" med snögubbsbygge, snowraceråk, rykande soppa och långkalsongsmys framför Bolibompa.


Algot och "Herr snö"

Ett resande teatersällskap

"Jag förstår varför man gör det här så sällan!"
Sa Urban när han packat bilen för dagens tur och retur till släkten i Åmål. Med oss hade vi, (förutom ombyten, gröt, välling, nappar, nappflaskor, kolikdroppar, blöjor, tvättlappar, gosedjur, snuttefiltar, barnvagnar, russin och frukt), en termos med varmt vatten och flera varma filtar ifall om att vi skulle hamna i snöstormen som utlovats och få övernatta med ungarna i bilen.
Tänk när det räckte att kolla så att man hade plånbok och mobiltelefon med sig innan man gav sig av.
Nu klarade vi oss undan det värsta snöovädret och kom hem både nöjda och mätta redan vid sjutiden.
Det tog väl någon timme att packa ur och upp allt å få ungarna i säng.
Man är i varje fall aldrig sysslolös som småbarnsförälder...
I morgon får Algot vara hemma från dagis.
Jag vill ha någon att åka pulka med!

Kajsa Varg II

Vuxnare än så här blir man inte.
Eller vad sägs om att servera sina vänner inkokt lax med primörsallad på påskafton.
Under tillagningen, som började redan på förmiddagen (!?), hade jag till å med plockat fram stektermometern.
Den, som jag fnös lite arrogant åt när den delades ut som julklapp på jobbet för några år sedan. Nu förstår jag inte hur man skulle klara sig ut en dylik.
Kände mig som Kajsa Varg när jag kokade ihop lagen med ättika, lagerblad, kryddpeppar å dill. Den skarpa ättiksdoften fick mig att undra hur i herrans namn det hela skulle smaka. Men, det blev faktiskt riktigt gott!
Idag har jag och Algot matat fåglarna, åkt bob i trägårn och sent om sider satt fjädrar i ett björkris. Vad härligt att vintern kom till sist!

Ruggiga kärringar

Uppladdningen för dagens påskparad i Uddevalla började redan igår.
Vi letade fram en passande hatt, halsduk och kaffepanna. La fram smink för mustasch och fräknar i badrummet och diskuterade strategier för igenkännande av eventuell påskhare.
Men, under natten hände något, för i morse nekade Algot å det bestämdaste till att han skulle ha haft några planer på utklädning. Tvärtom tyckte han nu att det verkade urfånigt att styra ut sig till en liten färgglad gubbe. Det enda han kunde sträcka sig till var att ta med kaffekitteln. Ifall nu påskharen skulle dyka upp med godis.
Nåväl, utklädda eller ej, paraden skulle vi delta i och vid halv elva stod vi därför startklara på Kungsgatan. Någon riktig feststämning infann sig dock aldrig. Måns sov sig igenom hela arrangemanget och Algot tycktes mest förskräckt över att se sina förskolekompisar och fröknar med hucklen, hattar, kvastar och fjädrar.
Inte ens den godisutdelande haren lyckades tina hans surmulna uppsyn.
Först i bilen, på väg hem, kom kommentaren:
- Mamma, ja gillar inte såna kärringar!

När blir det äckligt att spy?

Måns ligger på skötbordet och skiner som solen.
Förklaring: Han har just kräkts....!?
Det är fascinerande hur olika man kan se på en uppstötning.
Annars har detta varit ett rätt jobbigt dygn. Algot vakna med ett skrik, skällande hosta, kräkattack och pipande luftrör igår kväll. Eftersom vi varit med om det en gång tidigare blev vi inte livrädda, utan kunde konstatera att det förmodligen var ett anfall av falsk krupp.
Det tog en stund, men med hjälp av upprätt läge, frisk luft och pappas stora famn lugnade han sig så småningom och kunde somna om.
Pipljudet och den tunga andhämtningen höll i sig så det blev ett besök på vårdcentralen idag. Fick en omgång kortisontabletter om han skulle få andnöd någon natt framöver.
Usch, ja! Om det bara vore det som var problemet. Nu har lille Måns börjat tokskrika före maten istället för efter. Det verkar som han sväljer så mycket luft att maten inte får plats. Så flaskan ratas trots att han är vrålhungrig. Följden blir en unge som skriker hysteriskt och en väldigt frustrerad mamma.
Nej, vi får helt enkelt hoppas på en bättre dag i morgon.

Vilken belöning!

Kan bara konstatera att det finns vissa uppenbara fördelar med att få vara föräldraledig.

Ta bara en dag som denna.

Vaknade skapligt utvilad efter endast en smidig nattmatning. Skjutsade Algot till hans femtimmarsdag på dagis och tog sen en långpromenad med lilleman i vagnen.

Sol, snö och lite kyla som biter i kinden.

Tja, om det här är belöningen för den där tio-månaders-spy-graviditet så är det okej med mig!

Vinterlek i korvskinn

Hade räknat ut vintern fullständigt och börjat fundera på sommardäck, trädgårdspåt och härliga grillkvällar.
Men, då slog förstås Kung Bore till och visade var skåpet skulle stå.
Den enda som var riktigt entusiastisk i morse var Algot, som iförd pyjamas, kängor och öronlappsmössa, sprang från fönster till fönster och gastade "Mamma, mamma det har söat!!!"
Letade fram termooverallen, som han drunknade i förra året, bara för att konstatera att den hunnit bli på tok för liten.
"Idag får du gå till dagis med korvskinnsdräkt", försökte jag skoja till det, medan jag knödde in den lille stackarn i overallen som stramade både här och där.
Sedan såg Algot till att vi utnyttja varenda snöflinga som landat i trädgårn till snöänglar, spårning och snowraceråk.
Det krävs visst en tvååring för att man ska inse hur fantastisk en riktig vinterdag i mars kan va!

Tiderna förändras!

Bara för något år sedan hade nog hela kompisgänget fnyst åt tanken att ägna en söndagsförmiddag åt den lokala fotbollsklubbens tipspromenad.
Nu, med sex morgonpigga ungar i åldrarna noll till fem tas det plötsligt emot som ett fullkomligt lysande förslag.
När rundan var avklarad blev det sopplunch och fika i vårsolen.
Inte så dumt det heller!

I övrigt får jag ge Urban en eloge för att han varken brusade upp eller gav ifrån sig minsta förebråelse när han, efter att ha knätorkat hela tvättstugan och skruvat isär halva tvättmaskinen kunde konstatera att det, åter igen, satt en liten förtretlig Kajsa-hårnål och stoppade vattnets väg ner i avloppet.
Han bara titta på den och sa:
- Ja, det var ju tur att det inte var något allvarligt!
Det är vad jag kallar kärlek!

Like a star, like a Hero

Jag erkänner. Har suttit spikad framför teven varenda lördagskväll och tittat på deltävlingarna i melodifestivalen. Har förfasats över pinsamma bidrag och hejat engagerat på de som fallit mig i smaken.
Att Perelli gick å vann var väl knappast någon skräll. Däremot har jag jag svårt att komma över det faktum att hon är hela två år yngre än mig!? Trodde nog att hon var minst 40. Fast det är väl allt spackel som förvillar... Se där ja, där kom en avslöjande kommentar.
Lika bra att medge:
Jag är både förvånad och avundsjuk. Hur kan en tvåbarns mor se ut så där? Hade hon korsett under glitterstassen.
En stilla undran, från en med mysbyxor...

Kaffetåren den bästa är...

Antar att det har en hel del med min hemmatillvaro att göra. Men, herregud, vad jag har börjat uppskatta en kopp kaffe. Kan börja se fram emot "efterlunch-när pojkarna sover-koppen" redan vid tiotiden på förmiddan. Och när sedan lugnet väl lägrar sig, bryggaren har pyst färdigt och man slår den doftande drycken i muggen med skummad varm mjölk.
Ja, då är vardagslyxen fullständig!

"Av allt det goda, som man förtär, bland alla jordiska drycker, ju kaffetåren den bästa är, den skingrar människans nycker, den styrker kroppen, den livar själen, den känns från hjässan, ja - ned i hälen! Hå hå, ja ja! När hösten kommer med blåst och snö, och våren börjar sin väta, då blir till lynnet man kärv och slö, man blott vill sova och träta. Ja, man är ruskig i hela kroppen, men ... då finns hälsan i kaffekoppen!

Ur "Kaffevisan", av Mauritz Cramær (1818-1848)

Stoppa tiden!

Det är något vemodigt över att sortera ut Måns redan urvuxna kläder ur garderoben.
Vill ha kvar honom i samma behändiga storlek ett tag till. Känns som den här magiska tiden går allt för fort.
Så tänkte jag aldrig med Algot. Då var jag mest nyfiken och otålig inför nästa steg. Nu, när jag vet hur snabbt han blivit stor, skulle jag vilja jag stoppa tiden för en stund.
Förresten verkar det inte vara riktigt så enkelt som jag först trodde, när det gäller Måns, maten och skrikandet.
Ikväll, trots att han ätit sig mer än mätt, envisades han med att gasta så fort vi la ner honom. Förutom mat ska den lille krabaten uppenbarligen ha värme, närhet och uppmärksamhet för att må bra.
Och det är ju inget man kan klandra honom för...

Lycka är...

...en marsförmiddag i trädgården. Med Algot som fiskar hajar i djupaste diket, Måns som snusar i vagnen och jag kånkar på helgens nersågade buskar.

Ett påslakan fullt av järnväg

Det är fantastiskt vad en 2-åring kan hinna med på den tid det tar att byta blöja på lillebror. I morse hade han fyllt hela sitt påslakan med Briojärnväg!? Något som jag upptäckte när det blev dags att bädda.
Och det där att stoppa ner saker där de normalt inte hör hemma verkar vara grejen just nu. Häromdagen hittade jag tre korkskruvar bakom uppslagsböckerna i bokhyllan och när vi kom till dagis häromdagen ramlade det ur två (!!) nappar ur Algots ena sko. Hur han kunnat gå, eller rättare sagt springa, med dem under trampdynan kan man ju undra.
Annars tampas jag just nu med den hemska insikten att vi kan ha gett lille Måns för lite mat.
Var på BVC-koll igår och såg hur sköterskan fick en rynka i pannan för att han inte gått upp i vikt lika mycket som han skjuter iväg på längden. Åkte genast hem och gjorde dubbelt så mycket mjölkersättning (det funka ju inte med amningen) som han annars brukar få och tror du inte ungen sörplade i sig alltihop!? Sen har han hållit den stilen hela dan. Och ikväll har han varit rena solskenet. Hu, så förskräckligt! Har vi hållit den lille stackarn på svältgränsen?

Så nattar man en laptop

"Vet du vad jag gjorde på jobbet idag?" sa Urban och fortsatte:
" Jag blev sittande å pratade med en kollega efter ett möte och rätt som det var kom jag på mig själv med att vagga och vyssja datorn jag hade i famnen."
Kollegan hade tittat inte konstigt på honom, men varit väluppfostrad nog att låta bli att fråga.
Ett par månaders skrikkvällar har tydligen satt sina spår. Vi turas om att med gungande knän vandra runt i huset med lilleman liggandes på magen på ena underarmen. Att stå still eller, gud förbjude, sätta sig ner funkar inte. Nej, ständig rörelse, det är Måns recept på en lyckad kväll.

Fotnot: Ständigt rörlig heter perpetuum mobile på latin och avser en kropp eller maskin som går i all evighet utan tillförsel av energi. En evighetsmaskin alltså.

Källa: Wikipedia

Jag ska bara...

Har varit på väg att sätta mig ner vid datorn i över en timme.

Men, det är då tusan hur mycket annat som lyckas komma ivägen.

Bädda, röja i köket, tömma diskmaskinen, diska ur syltburken, fylla på den igen, liksom grötburken, gå igenom tidningshögen, svara på ett par sms, usch vad det luktar illa ur sopbåsen, måste bäras ut, där ligger Algots sotiga tröja, lika bra att dra igång en tvätt, men först en omgång fläckborttagningsmedel, blöjorna under skötbordet är slut, får gå efter storkartongen och fylla på, lika bra att fylla på toapappersförrådet med, det var visst sista rullen, måste komma ihåg att köpa, bäst att skriva en lista, vilka hängiga blommor, måste vattnas och fiskarna har inte fått någon mat, där ligger ju en lånebok, när var det den skulle lämnas tillbaka, måste hitta kvittot, nej, nu vakna Måns, matdags, oj, vad gullig han är nu, måste hämta kameran..

Förstår precis hur Alfons Åberg kände med sitt "Jag ska bara..."

Från Sangis till Västerby

Det tog sin tid, men nu är den färdigmålad.
Mormors gamla spegelbyrå.
Har fått historien kring den berättad för mig 100-tals gånger. Hur morfar där uppe i byn Sangis utanför Haparande snickrade den till mormor i bröllopsgåva. Att han i brist på pengar inte hade råd att införskaffa någon spegel. Utan att den dröjde ända tills mormors föräldrar, tiotals år senare, kom på besök från nordligaste Merasjärvi. I packningen hade de med sig en fasad spegel som överlämnades när mormor och morfar firade bröllopsdag.
Så småningom degraderades både den och byrån till en bortglömd plats i lagårn.
Minns att svalorna hade byggt bo i den när det beslutades att den skulle få följa de 150 milen ända ner till Västkusten.
Nu står den i vår hall i Västerby. Det hade nog mormor och morfar gillat!

"Någon har spytt på fjärrkontrollen...."

....konstaterade Urban, i samma tonläge som om han just noterat att det blåser ute.
- Ja, och inte beror det på tt vi haft fest, sa jag.
Vi log i samförstånd och återgick sedan till tevesändningen från femmilen respektive dagens GP.
Det känns som om vår uppfattning om vad som är normalt har förändrats avsevärt. Lite mjölkig spya är väl inget att hetsa upp sig över. Särskilt inte som båda smågrabbarna bestämt sig för att sova middag och man får en stunds lugn och ro.
Annars har förmiddagen ägnats åt snickeri och trädgårdsvård. Försökte vara en lajbans morsa och spikade ihop ett träsvärd med Algot i garaget. Problemet var att den lille 2-åringen tydligen inte visste hur ett svärd skulle hanteras. För när det väl var färdigt envisdes han med att hålla svärdet upp och ner. Med påföljden att han, likt en fanatisk kristusivrare, sprang omkring och viftade med ett hemmagjort krucifix och skrek "pang, pang, jag skjuter dig med mitt faliga sääääärd".
För att få stopp på denna hedniska lek övergick vi snabbt till att klippa ner den vildvuxna häcken med Smällspirea bakom garaget. Har läst i våra trädgårdsböcker att de ska ansas hårt tidigt på våren. Ändå kändes det som jag begick ett brott när jag gick loss med häcksaxen och att någon växtkunnig granne när som helst skulle komma och ta mig i örat och tala om att Smällspirea minsann inte ska klippas förrän efter blommningen och absolut inte så där hårdhänt. Jag är visserligen stor nog att vara mor till två barn. Men att, på eget initiativ, klippa ner en häck i trädgården, det är uppenbarligen mer än mitt självförtroende mäktar med.

Bättre än tre stjärnor i Le Guide Michelin

Finkrogarna må ha sin Michelinguide där inspektörer betygsätter mat och service med åtråvärda stjärnor. I vårt kök heter recensenten Algot och han är hård mot kökspersonalen. Ofta föredrar han säkra kort som gröt, köttbullar och korv framför rätter av mer avancerat slag. Döm därför av min förvåning när han idag utan minsta klagomål satte i sig en portion med kryddstark thaigryta. Rätten klarade även hans okulärbesiktning, trots att han idag använde sig av pannlampa.


Fotnot: Michelinguiden, är en serie böcker med röda omslag som ges ut årligen av Michelin. Guiden innehåller bland annat rekommendationer på bra restauranger och hotell. I Sverige har endast tio krogar lyckats komma med i guiden.

De berömda stjärnbetygen brukar översättas på följande vis:
En stjärna – "en väldigt bra restaurang i sin kategori"
Två stjärnor – "utomordentlig matlagning, värt en omväg"
Tre stjärnor – "exceptionellt bra kök, värt en egen resa"


Källa: Nationalencyklopedin

Målet för dagen: Status quo

- Och vad har ni gjort idag då? undrade Urban när han kom hem från jobbet vid sexsnåret.

Som vanligt visste jag inte vad jag skulle svara.

För trots att det varit så intensivt att jag inte ens hunnit hämta in tidningarna blir jag stum när någon frågar vad vi gör om dagarna.

För hur ska man beskriva en dag med tre blöjbyten före klockan nio på morgonen. Bäddning av familjens sängar, som drog ut på tiden eftersom Algot både ville ha kuddkrig och leka spöke, kokning av samtliga nappar och nappflaskor (man ska visst göra det en gång i veckan när man har spädbarn), monsterspya av Måns som gjorde att jag fick stoppa honom i badet så fort jag fått på honom kläderna, Algots tjat om att han också ville bada vilket resulterade i att ingen av oss var klar med morgontoaletten före halv elva. Då det plötsligt var dags att ge Måns mat igen, samtidigt som Algot skulle ha mellanmål. Hann precis städa undan i köket och ta hand om en tvätt innan det var dags att fundera på dagens lunch. När den var avklarad passade jag på att dammsuga medan pojkarna sov middag. Blöjbyten igen och sedan på med alla ytterkläder för att äntligen komma ut. Gick på upptäcksfärd med Algot i ett dike tills det efter en dryg timme var dags att gå in och förbereda middan. Varvade matlagning med tröstning och matning och vips var klockan sex.

Problemet med den här tillvaron är att det känns som man jobbar hårdare än någonsin men när arbetsdagen är slut har man ändå inget konkret resultat att visa upp. Åtminstone inte om man bortser från två relativt rena, mätta och belåtna små pojkar förstås.

I övrigt får man lov att vara nöjd om man lyckats hålla hemmet och familjemedlemmarna i ungefär samma skick som de var dagen innan. Eller, som de gamla romarna skulle ha beskrivit detta oförändrade tillstånd: status quo.

Världens bästa Gåke

Hur förklarar man för en kille på 2,5 att hans bästa "dagisfröken", Gåke, har gått i pension?
Gåke, som egentligen heter Per-Åke, och som blev Algots store idol redan från första inskolningsdan. Han, som fått ge namn åt bebisdockan som jag så pedagogiskt köpte inför lillebrors ankomst. Han, som var bäst på både sandslott och gungknuffar.
Trots att det gått drygt en månad sedan Per-Åke tackade för sig och gick hem går det knappt en dag utan att Algot föhoppningsfullt frågar:
"- Gåke, dagis?".
Hur får man en 2,5-åring att förstå att Gåke fyllt 65 år och därför inte behöver komma och leka med bilarna, bollarna och alla barn mer?

Dagens bild

Måns 2008-03-05 kl 12.28

Nöjd och belåten efter dagens tredje mål mat.

Nu ska vi gå ut i vårsolen och dammsuga vintern ur bilen.

Blöjblues

Bäst idag: Lunch med två goa jobbarkompisar.

Sämst idag: Förskolepersonalens miss när det gällde att byta Algots blöja under dagens utflykt.

Förstår att sånt kan hända, men när man ser resultatet av att gå med en bajsig blöja en hel dag blir man både arg, besviken och uppgiven. De fula röda utslagen gör så ont att han inte vill sitta och knappt kan gå.

Kan bara konstatera att det är för få vuxna som ska ta hand om allt för många små. Tycker det är imponerande att de ens försöker ta sig ut på utflykter med ett helt fotbollslag av sjövilda "Algotar". Men undrar samtidigt om det är så klokt när de uppenbarligen inte kan ha koll på till exempel blöjbytena.

Nåväl, det känns lite bättre sedan jag bett personalen se över blöjrutinterna och med tanke på småttingarnas fina läkkött är nog utslagen snart ett minne blott.

I övrigt glädjs jag åt att familjen är frisk. Eller ja...Urban har lite feber och jag har åkt på en ögoninflammation.
Men lillkillarna mår bra! Om man bortser från Måns skriktimmar om kvällarna förstås...

Enda missödet idag, förutom Algots röda stjärt, var när jag kom en vecka för tidigt till BVC för att göra Måns 2-månaderskontroll.

Å andra sidan klarade jag nykterhetstestet med bravur när polisen stoppade mig och bad mig blåsa. Med tanke på att jag inte druckit något starkare än lättöl det senaste året var det kanske inte så märkvärdigt.

Möss och människor

När blir man rädd för möss? Inte före tre års ålder i varje fall!
Det visade 2,5-årige Algot med all önskvärd tydlighet idag.
Var ute på promenad i vårsolen. Måns låg och snusa i vagnen medan Algot gjorde små upptäcksfärder i omgivningarna kring grusvägen. Rätt som det var fick han syn på en katt som satt och lurade på något i gräset. Han var snabbt framme, men istället för att klappa katten böjde han sig ner och tog upp något litet, mörkt... med lång svans!
Scenen som sedan utspelade sig var som hämtad ur Mors lilla Olle. För precis som modern i Tegnér-visan gav jag till ett "skri" som fick musen att sjappa och Algot att med förvåning och besvikelse i blick undra varför jag skrämde undan hans vän, "den söta lilla jåttan".

Lyckad lördagsutflykt

En inköpstur till Bauhaus borde väl inte stå högst på listan över saker man vill göra med familjen en lördagsförmiddag. Ändå nappade både jag och Algot direkt när förslaget kom från Urban vid frukostbordet.

Efter sju veckors "spädbarnsisolering" kan faktiskt ett besök på ett byggvaruhus te sig som rena Oscarsgalan.

På inköpslistan stod en aluminiumlist och en gummipackning. Blöjor, ombyten, mat, nappar och leksaker packades ner. Två barnvagnar packades in. Så långt allt väl!

Det var inte förrän på parkeringen utanför byggvaruhuset missödena började. För medan vi hade fullt upp med att lyfta ur barnvagnar och skötväskor passade lille Algot på att låsa in sig själv, lillebror och bilnyckeln i bilen. Där satt han sen och undrade varför mamma och pappa blev allt mer stressade i sina ansträngningar att få honom att låsa upp igen. Jag hann fundera både på vilken ruta som skulle vara lämpligast att slå in och vad vi skulle säga till socialtanten när de kom för att ta våra barn ifrån oss.

Nu behövde lyckligtvis inget av det ske för om det är något som vår förstfödde är bra på så är det att fingra och trycka på knappar av alla de slag och vips var dörrarna öppna igen.

Dramatiken på parkeringen gjorde nog att vi kom av oss lite,för när vi, en kvart senare, ställde oss i kassakön hade vi enbart plockat åt oss de två varor vi kommit för att köpa. Tror aldrig att det har hänt oss tidigare!? Urban betalade och snart satt vi nöjda i bilen på väg hem. Det var först när vi parkerade utanför huset och lyfte ur ungar och vagnar som vi upptäckte att prylarna vi köpt inte kommit med hem.

- Helt otroligt, jag bara betalade och gick därifrån. Vad är det för fel på mig? undrade Urban och såg uppgiven ut.

Jag tröstade med att han trots allt lyckats få med sig både sambo och barn men kände innerst inne en enorm tillfredställelse över att inte vara ensam om att fullständigt ha förlorat förmågan att minnas något annat än när den sista blöjan byttes.