Passa dig Petter Northug, här kommer Algot Wedberg!
Idag var det sportlovsaktiviteter på Hunneberg.
Barnens Vasalopp bland annat.
Såväl Algot som Måns kom till start.
Startskottet gick.
Efter några tiotal meter vände sig storebror om.
- Kommer ni då? undrade han otåligt.
- Jodå, men du får nog åka i förväg. Det tar lite längre tid för Måns och mig, sa jag och skicka honom vidare ut i spåret.
Sagt å gjort.
Algot drog iväg.
Efter några hundra meter vek Måns å jag av in mot mål igen. 800 meter för en 3-åring fick räcka.
Vi kom i mål och började så smått vänta på Algots ankomst.
Vi vänta å vi vänta.
Ungar som startat långt efter honom och som inte verka ha haft så särdeles mer bråttom i spåret kom i mål.
Tiden gick.
Jag får väl gå å möta honom, tänkte jag å knalla iväg bakvägen på 2,5 kilometerspåret.
Inte hade jag en aning om att de skickat iväg småknattarna på en såpass lång bana.
Efter en bit mötte jag några pappor med barn, som jag vet hade kört om både Måns å mig för bra länge sedan.
- Har ni sett nån ensam kille i spåret med svart-gul overall? undra jag.
Nej, nån sån hade de inte sett till.
Skynda tillbaka till start/mål-platsen.
Ingen Algot där heller.
- Då måste han ha gett sig ut på 5-kilometerspåret, sade ett par av arrangörsgubbarna.
5-KILOMETERSPÅRET!? Han som knappt åkt en kilometer tidigare, tänkte jag, och såg framför mig hur en gråtande lill-Algot satt där långt ut i skogen och undrade var alla människor var och framförallt var målet för det lilla Vasaloppet var.
Grämde mig över att jag lämnat mina egna skidor hemma. Att springa iväg längs femkilometarn i snön kändes inte som nåt jättebra alternativ.
De snälla pappor såg min gryende panik och tog genast saken i egna händer.
- Jag tar ena vägen och han den andra så hittar vi honom på 5-kilometarn och följer honom hit, sa de och drog iväg.
Minuterna som följde var ruggiga.
Och inte blev de bättre av att en av arrangörerna råka säga nåt om att "vi får hoppas att vi hittar honom innan det blir mörkt".
Men, så till slut. Den ene av papporna kom tillbaka i en väldig fart.
- Han är på väg! Har bara en bit kvar på 5-kilometersspåret. Och han har sällskap av en mamma som har åkt med honom en bit. Vi fråga om han var trött, men han sa nej. Sa bara att han saknat mamma lite.
Där var tårarna inte långt borta kan jag säga.
Och sen, så kom han. Som ett jehu ner för backen och in på målrakan!
Målmedvetet stakande.
Stolt.
Lyckligare än så kan en mor inte bli!
Måste förstås visa en bild på Måns premiärtävling.
En bragd även det.
PS. Och för er som undrar över Algots tid. 63 minuter! Och inte var han trött för det inte.
