Julen 2011

Jul i vårt hus.
Finaste pyntet har vi på dörren.

Julaftonsdopp i Skeppsviken.
Blev medlurad av ett par arbetskamrater. Klockan 10.00 sprang vi ut i Byfjorden. Efter det kunde resten av dagen inte gå snett. Vem vet, kanske början på en ny tradition...

Juldagenpromenad.
Vindpinad bod på Andekärrs strand.

Juldagen är julens bästa dag.

Idag har jag sovit ut.

Ätit långfrukost.

Promenerat längs havet.

Träffat släkt och ätit goda rester.

Och spelat pingis i hallen.

Ny tidning och halloweengodis

Hitta en ny tidning om skrivande idag. Verkade riktigt bra!

http://www.tidningenskriva.se/index.php

Här hade jag tänkt lägga in en bild på halloweengodiset som vi gjorde idag, grabbsen och jag.
Men minneskortet verkar fullt och jag orkar inte meckla.
Bra och gott blev det i varje fall!

Filmtips

Måste få rekommendera en riktigt bra film:

Niceville


Om rasismen i 1960-talets Mississippi.
Om systerskap över gränser som mot alla odds leder till förändring, till förbättring.
Omväxlande och rent av befriande med en film med och om enbart kvinnor. Kvinnor som för en gångs skull inte bara är goda eller offer som måste räddas. Nej, här var det grymma, elaka, trångsynta kvinnor som gjorde upp med starka, kloka ooch modiga kvinnor.
Jag och vännen Sofia skrattade och grät om vartannat och de två timmarna och tjugosex minuterna bara flög iväg.
Film när den är som bäst.

Här en liten text om handlingen:

"Baserad på den omtalade och bästsäljande boken Niceville skildrar berättelsen om tre extraordinära kvinnor i 1960-talets Missisippi. Socitetsflickan Skeeter återvänder från universitetet fast besluten om att bli författare, men vänder upp och ner på både sina vänners liv, och hela den lilla staden där dem bor, när hon beslutar sig för att ge sig i kast med ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på färgade kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i de vita överklassfamiljernas hem. Hushållerskan Aibileen är den första som berättar sin historia -vilket inte ses med blida ögon av hennes vänner i den sammansvettsade färgade församlingen. Snart vågar dock fler kvinnor träda fram med sina berättelser. Men att bryta mot socitetens oskrivna lagar utsätter dem alla för en risk. Niceville är en tidlös historia om systerskap över gränser och möjlighet till förändring."

Modershjärtat uppvärmt

Måns avtryck på mitt nattduksbord ikväll.
Glittrande hjärtspänne.
"Upphittat" det på dagis.

Hur blev det så här?

Lördagkväll.
Ensam hemma.
Vad göra?
Bjuda in till fest?
Unna sig ett glas rött?
Köpa hämtpizza.

Näpp, då drar man raskt på sig jobbarbyxorna.
Och hörselkåporna.
De där supersexiga med antenn och inbyggd radio.
Ut till gräsklipparen.
För att sedan ägna den närmsta 1,5 timmen åt idogt klippande.

Med,
och nu kommer kanske det bästa av allt,
Mix Megapols "Förfest" i lurarna!?

Så till tonerna av Michael Jacksons "Billie Jean", Jon Bon Jovis "Living on a prayer" och Shaggys raggiegungande "Angel" såg jag till att vår gräsmatta blev en decimeter kortare.

Samtidigt som tjommarna i reklamradiostudion Jesse & Sven vrålade "Paaaarty" mellan åttiotalsklassikerna och blev så exalterade av Gun´s and Roses Slash gitarrsolon att de spelade luftgitarr i etern.

Först när mörkret över Västerby blivit så kompakt att det omöjligt gick att se var jag klippt och inte klippt tog jag av mig kåporna och gick in.

Vem hade kunnat ana...
...att en lördagskväll utan man och barn kunde tillbringas på detta både charmerande och spännande vis.

För övrigt anser jag att Niklas Strömstedts program "Tack för musiken" är det bästa som visas på televisionen för tillfället.
Hans ärliga intresse och beundran inför de gäster han bjudit in går rakt genom rutan och landar i min tevesoffa. Programmet med Annika "Säkert" Norlin häromveckan var skitbra. Och kvällens avslappnade samtal med myspysen Lasse Winnerbäck var inte sämre.

Fick mig att leta fram debutplattan "Dans med svåra steg" från 1996.
Fick mig att minnas när lördagkväll betydde något helt annat än gräsklippning i hörselkåpor.

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=DX6gsdXczW4

Önska måste man få göra

Här år några Tankar i kanten, som finns publicerade i Bohusläningen idag:

På min tid var det luktsudd och bokmärken med glitter på.
I dag är det Pokémonkort, Hello Kitty-hårspännen och Spidermanskor.
Jag talar om prylarna som betyder allt när man är så där sex, sju år.
Attributen som visar om du hänger med, passar in, duger något till.

Tänk att komma till skolan med ett sprillans nytt jordgubbssudd. Ett sudd som doftade så starkt av artificiell jordgubbe att man fick huvudvärk så fort man stack näsan under bänklocket.
För att inte tala om änglabokmärkena med glitter på. Med ett sånt i samlingen kunde man till och med få några ord med tjejerna i trean. De som verkade så världsvana att hälften vore nog.

Antar att mina föräldrar suckade lika uppgivet över mitt tjat om nya sudd och bokmärken som jag gör över sonens önskningar i dag.
För honom står just nu Pokémonkort högst på önskelistan. Ett gäng obegripligt dyra spelkort, med japanska seriefigurer på. Kort som man samlar på, byter till sig och slutligen spelar med. Fast det där sista har jag faktiskt aldrig sett någon göra.

Ett tag försökte jag få honom att tänka om. Föreläste om den kommersiella bluffen. Intalade honom att han borde vara klokare än så. Att han, som har så många egna egenskaper, inte behöver släpa med sig några fåniga kort för att bli accepterad på skolgården.
Fast redan när orden svävade i luften insåg jag hur dumt det lät.

Är man sex år och vill vara nåt att räkna med då är det Pokémon som gäller.
Eller kanske hårspännen med den söta Hello Kitty-katten. Alternativt gympadojor med Spiderman och Batman på.

Och förmodligen blir det både kloka och självständiga människor även av våra små sexåringar. Kanske till och med lika kloka och självständiga som denna snart 40-åriga mamma som förväntansfullt hoppas på komplimanger för sina, på tok för dyra, nyinköpta höststövlar.

Dagens verb

Vakna.
Duscha.
Gröta.
Tjöta.

Skynda.
Hinna.
Pussa.
Krama.

Bila.
Parka.
Hasta.
Kvasta.

Ringa.
Fråga.
Skriva.
Kasta.

Skriva.
Spara.
Stänga.
Hasta.

Handla.
Sucka.
Bära.
Pusta.

Laga.
Äta.
Diska.
Plocka.

Tvätta.
Borsta.
Läsa.
Natta.

Vattna.
Hänga.
Titta.
Skriva.

Sova.

Ambivalens

För en sekund retar jag upp mig som fan på att det är jag som kommer ihåg....
...att logga in på rätt sida och beställa barnens skolfoton.
...att packa A:s gympapåse.
...att fixa nya gummistövlar till M.

Nästa undrar jag om just detta verkligen spelar någon roll.
Om just detta är tecken på att jag/vi trillat dit och blivit ett sånt där ojämställt par där mamman är "familjens projektledare" och alla andra bara åker snålskjuts.
Om jag/vi måste göra något åt det. Innan det hela spårar ur fullständigt.

Eller om det är så att jag gör de här grejerna för att jag år så jädra bra på det.

Fast då blir förstås nästa fråga. Vad gör mannen i huset som jag inte gör.
Säkert massor.
...
Klipper häcken.
Bygger vedskjul.
Byter avgasrör.

Under period läste jag en väldig massa böcker på just det här temat.
"Baby Blues" och "En ska bort" av Pia Hintze och så "Bitterfittan" av Maria Sveland.
Böcker som beskriver unga människors, eller nej, unga kvinnors jakt på jämställdet.
Och visst var det trösterikt att läsa om deras vanmakt och frustration.
En bekräftelse på att man är långt ifrån ensam.

Försökte mig till och med på ett nytt försök med Simone de Beauvoirs "Det andra könet", som jag gav mig i kast med redan på gymnasiet.
Då, mest för att jag ville se cool och intellektuell ut på Trollhättans caféer.
Den här gången för att jag verkligen ville förstå.
Men, fick ge upp.
Feminismens historia intresserar mig föga.
Ändå lät jag denna "Kvinnobibel" liggar kvar på nattduksbordet ett bra tag.
Som ett statement.
Meningslöst.
Tror inte att herr U. vet vem den stora Beauvoirs var.

Och det var väl där någonstans jag la de där bitterfitteböckerna på hyllan.
De gjorde mig varken gladare ett starkare.

Men ändå, tankarna om vem som packar gympapåsen sticker till som en tagg då och då.

http://www.wwd.se/Forfattare/Forfattarpresentationssida/?personId=16903
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170015627
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_k%C3%B6net

Pokemonkorten

Det är något väldigt rörande med tio pokemonkort i en sexårings hand.
Min sexårings hand.
Kom till skolgården några minuter innan det ringde in.
Lille A. uppspelt.
Har efter visst motstånd från föräldrarnas sida fått ta med sig sina tio pokemonkort.
Kort som han fått av någon snäll släkting.
Kort som varken vi, eller för den delen A. själv, förstår så mycket av.
Fast nu, på skolan, har  A. fattat att de har ett värde.
Ett värde för om man får vara med eller inte.
Ser några killar som lägger upp sina kort på en bänk.
Vi går dit.
Lille A. både vill och vill inte visa sina kort.
Är de coola nog?
Här är mamma en värdelös ledsagare.
Har inte en susning.
Kommer på mig själv med att innerligt hoppas att åtminstone något av A:s tio kort ska falla de andra på läppen.
Samtidigt kommer frustrationen krypande.
Tänker, hur ska jag få min sexåring att stå över både pokemonkort, fräcka kläder och frisyrer.
Få honom att vara stolt över sig själv och se andra för dem de är.
Inte vad de har.
Nu har lille A. visat sina kort.
Något, kanske till och med ett par, väcker de andras intresse.
Det lilla sexåringsansiktet spricker upp.
Han duger, han får vara med.
Kram och hejdå.
Jag går mot bilen.
Det här kan nog bli en bra dag.
Eller...

Om du är lika okunnig om pokemon som jag kan du lära dig något nytt här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pok%C3%A9mon

Efter regn...

...kommer solsken.

Idag har Måns och jag varit lediga.

Gott så!

Föreslog en picknicktur ner till stranden. Måns ville hellre leta svamp. Gick genom hästhagen och upp på berget. Hitta en massa svampar fast inga vi våga plocka. Sen hitta Måns en väldigt intressant pöl:

Då tog jag förmiddagskaffet.

Även Måns hann med lite fika

Vid halv ett var det dags att hämta storebror på skolan

Algot visar Måns hur det går till på rasterna.

En stolt förskoleklassare på Forshällaskolan.

För övrigt undrar jag om...

...dagens gräsklippning kan vara säsongens sista. Eller åtminstone näst sista...snälla

...det finns mammor som aldrig skriker åt sina barn.

...hummerfiskarna där ute har börjat lugna sig.



Kvällsgrubbel över en läsarstorm

Jahapp! Så har man skapat sin första läsarstorm.
Och inte var det genom något stort avslöjande elller ens ett mindre sådant.
Nej, för mig räckte det rätt och slätt att tidigarelägga hummerfiskepremiären med en vecka.
Jisses, vad folk hört av sig!
Purkna fiskare längs hela kusten har ringt, mejlat och gastat.
Över femtio samtal till mig och övriga redaktionen och säkert trettio mejl.
De flesta nöjer sig med att relativt vänligt påpeka felaktigheten. Andra är mer aggressiva och vräker ur sig både de ena å de andra. Eller vad sägs om gubben från Bovall som absolut avrådde mig från att schavottera med bild-byline under morgondagens rättelseartikel. "-Nej för hundan! Visa sig inte på bild. De kommer aldrig förlåta dig härute!"
Har svarat så vänligt jag kan på alla samtal och mejl. Erkänt misstaget, gjort en pudel och blottat strupen.
Sagt att jag aldrig kommer att göra om det. Vilket med all säkerhet är sant. För en sån här dag vill jag för allt i världen inte uppleva igen.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Under de drygt tio år jag jobbat på Bohusläningen, i de tusentals artiklar jag skrivit, har inget, INGET, väckt så starka reaktioner som detta fel.
Kanske säger det mest att mina artiklar är osedvanligt slätstrukna. Men i mängden av dussintexter har jag även berättat om barn som farit illa, märkliga politiska beslut, arbetsgivare som utnyttjat sina anställda, miljöbrott, tragiska flyktingöden, riskfyllt stora barngrupper på fritids och en hel del annat. Några av dem har gett upphov till ett par tre kommentarer. Oftast är det dock helt tyst. Ämnen som man tror ska engagera, som borde göra det, ger noll respons. Och så detta! Ett felaktigt datum för en hummerfiskepremiär och telefonen går varm.
Ja, jag låter säkert bitter. Och det är nog just vad jag är.
Bitter över att jag inte lyckats engagera människor bättre.
För med tanke på dagens hysteriska reaktioner så är det ju tydligt att glöden finns där.
Nu gäller det bara att blåsa liv i den.
Jag vägrar tro att det bara är några blåsvarta kräftdjur som ska kunna få Bohusläningarna att reagera.

En tur till Tureborg

Idag trotsade vi vädrets makter och tog en tur till Tureborg.
Har något svagt minne av att jag fick följa med farbror Simon och kusinerna dit som liten. Men hade ingen aning om hur häftigt det stället är.
Vi parkerade nere vid höghusen och hittade en brant och blöt stig upp på berget. På ena sidan forsade regnvattnet och på den andra tvära bergsväggar. Så mitt i skogen, en gammal stentrappa och något som liknade en väg. Vi fortsatte uppåt och tappade nästan andan när den stora ruinen reste sig upp framför oss.
Flera meter höga murar, valv, gångar, galler och gluggar. Farliga gropar och stup. Ett helt intakt runt torn som vi klättrade ända upp i. Milsvid utsikt över stan.

Vet inte om grabbarna eller jag var mest fascinerad.
Är dock rädd att jag skrämde upp Måns lite för mycket med mitt snack om fängelsehålor och spöken. Fick lova att allt bara var på låtsas, till och med stenarna, när han skulle somna ikväll.

Här kan du läsa mer om Ture Malmgren som lät bygga borgen. http://uddevallare.blogspot.com/2007/04/tureborg-och-ture-malmgren.html

Förresten är det just den mannen jag har och tacka för mitt jobb. Det var han som grundade Bohusläningen en gång i tiden.

Tureborg cirka 1920, Okänd fotograf

Måns och Algot Wedberg i tornet på Tureborg 7 september, 2011.

Denna dag, en dag av kontraster.

På förmiddagen bevittnade jag min första mordrättegång.
Obegriplig grymhet beskrevs.

Märkligt oberörd åtalad.
Svårt pressade anhöriga.
Formella jurister.

Och taggade journalister.

Fick mig att undra över människans själva väsen.

Vad är vi för ena egentligen.

Sen, när artikeln var skriven, hämtade jag mina barn på dagis och fritids.
Storebror skulle på bio.

Lillebror följde med mig ner till stranden.

En varm liten hand i min.

Solens glitter i augustivattnet.

Några snabba simtag.

Stannade i björnbärssnåren på vägen hem.

Livet är så fantastiskt vackert.
Och så fruktansvärt hemskt.
Idag är jag tacksam för det liv jag har.

Måns och jag

I dag hände det!

Vi kom ut med båten!
Grabbarna, mor och far och jag.
(Stackars Urban fick åka in till jobbet för att avsluta några grejer).
Motorn startade (nästan) direkt.
Vi puttrade ut till Oxholmen. Eller "Fårön" som jag kallade den när jag var liten på grund av fåren som beta där då.
Seglen fick vara.
Kändes som vi hade händerna fulla.
Eller som pappa uttryckte det, när vi kom i hamn fyra timmar senare: - Det här gjorde du ju riktigt bra, med två illbattingar och senila gamlingar ombord.
Själv börjar jag visst bli rejält blödig.
Eller hur ska man tolka glädjetårarna som rann ner för kinderna när vi styrde ut ur Ljungskile småbåtshamn.
Sol, vind, bad, fika, kaffe, bad igen.
Den här dagen ska jag plocka fram ur minnet i november.

Springtur, kantaraller och grönt

Gav mig ut på en löptur och kom hem med de här:

De gick bara inte låta bli.
Fick ta att bonden i traktorn titta lite konstigt på mig där jag kom med tröjkanten uppvikt som påse för skogens guld.

Titta så det grönskar å blommar i vår trädgård.

Första juli är en bra dag på året.

En dag på Fregatten

Idag tog killarna, mormor och jag en tripp till Stenungsund.
Ville kolla in Molekylverkstan i deras kulturhus, Fregatten.
Vi blev inte besvikna.
Vilket fint bibliotek, fik och experimentverkstad för barn.


Algot testade klätterväggen.


Mormor och Måns kollade in molekylluckorna.

Algot som fakir.

Den jämställda generationen gror

Den här historien http://op.se/ostersund/1.2893836-olle-i-bjornidet-var-beredd-pa-att-do om 12-årige Olle Frisk, som häromdagen råkade i luven på en livs levande björn när han åkte skidor i Funäsdalen, har väckt stor fascination här hemma. Särskilt Måns har haft mycket huvudbry kring björnens vassa klor, Olles sjukhusvistelse och björnungarnas väl och ve. Det sista mynnade ut i följande konversation: Jag: - Nu när björnmamman inte återvänt till idet på flera dagar har de börjat fundera på att flytta ungarna till en djurpark eller kanske till och med avliva dem. Måns: - Det behövs inte! Jag: - Jo, det gör det nog. För nu när mamman lämnat dem så kommer de inte att klara sig själva. Måns: - Men jag säger ju att det inte behövs! De har ju en pappa också. Behöver jag tillägga att det blev glass till kvällsmat? För övrigt har jag ingen aning om varför det inte går att göra en endaste radbrytning i mitt blogginlägg idag.

Dagens skogskoja

Har vi visserligen besökt förut, men eftersom den ligger så väldigt spännande till (på kanten till en ravin) och är i få farligt skick (ruttna plank och rostig spik) är den förstås väl värd ytterligare en visit.


Måns fick INTE klättra in i den här kojan.

Idag har jag även lyckats finna ut att:

- Det, trots allt , är rätt sött att bli väckt av en överlycklig treåring som just upptäckt att hans självspelande piano under natten fått nya batterier. Varpå han helt sonika tågar in till sin mamma, placerar leksaks-piano-keyboarden vid hennes öra och drar igång en riktig grodsång.

- Det är hög tid att få alla mina små frön i jorden.

- Electrolux, eller rättare sagt, Husqvarna INTE kan erbjuda nya knapp-vred till sina 20 år gamla spishällar.

- Algot är ett riktigt modelejon, för vilken bara det bästa duger. I det här fallet en riktigt tuff jeansskjorta samt en grym hip-hip-mössa.

- Det troligen finns en seriös köpare till pappas båt. Kul å vemodigt är vad det är!

Vår på Emaus

Idag har vi varit på Emaus.
Uddevallas finfina öppna lantgård. Grisen Pigge mötte oss redan vid grinden. Bockarna bruse mumsade halm, kaninerna försökte smita och hästarna tycktes njuta i vårsolen.


Men Måns och Algot föredrog de här hästarna framför de riktiga ponnysarna.


Algot besteg, som vanligt, ett litet berg.


Måns i fäktartagen.

http://www.uddevalla.se/kulturfritidnatur/emauslantgard.4.6f3a21fb118d12a0969800011621.html

Och ikväll fick Algot premiärtesta klätterträning i nya Rimnershallen. Verkar vara hans grej!

Själv är jag väldigt nöjd med att jag äntligen lyckats röja i översta hallbyrålådan.
Det måste varit ett ta sedan med tanke på hur många avlagda mobiltelefoner, gamla telefonkataloger och (tyvärr) utgångna blomstercheckar jag hittade.

Kalas, pannkaka och stenplockning

Så kan man sammanfatta denna dag.
Det var framförallt Algot som stod för kalasandet.
En av kompisarna på dagis fyllde 6.

Så här fräck var han då!

Palestinaschalen hitta in själv i mina gömmor.

Sicken cooling.

Måns å jag gjorde ugnspannkaka och knäckte ägg så det stod härliga till.

I väntan på att den skulle gräddas drog Mr Måns ett trumsolo i köket.

Sen ville han testa kameran på mor i mormorsförkläde.

Eftermiddan har ägnats åt stenplockning. Det är helt enkelt inte klokt hur mycket sten det kan hamna på en gräsmatta efter en vinter av snödumpning från grusinfarten.

Men fint blir det!

Sol i sinne

Utflykt till stranden.
Algot hade en ny kompis med.
De besteg ett berg, tog sig ner och gilla varandra då bra att de ville leka på eftermiddan med.

Mammalycka

Kan kvinns dra till skogs?

En fundering så här de sista minuterna av internationella kvinnodagen.

Har blivit helt såld på Lars Monsen......s liv.
Om ni missat honom, så är han den där otroligt godmodige norrmannen som tillbringar ett helt år i Nordkalottens vildmark. Programmet heter just Nordkalottten 365 och går på måndagkvällar i SVT.

I utstuderad vilda västernstil trotsar han isande vindar, mygg och skavsår. Med jycken som enda följeslagare vandrar, paddlar och skidar han fram i Nordens nordligaste nationalparker. Bär det han måste ha för att klara sig på ryggen, njuter av årstidernas skiftningar och vrålar av lycka när han får en präktig harr på kroken.

I Norge är den här äventyraren tydligen något av ett nationalhelgon. Själv såg jag honom första gången i Skavlan där han berätta om en fjälltur tillsammans med ett gäng funktionshindrade. Och efter lite googlande så vet jag nu att han korsat så väl Kanada som Alaska och Grönland till fots.

Hur som helst. När jag uppkrupen under fleecefilten i soffan följer hans färd genom teverutan kan jag inte låta bli att låta tankarna flyga iväg.

Skulle jag fixa att göra något liknande?

Skulle jag få lappsjukan redan efter en eftermiddag i ensamhet eller skulle ett sånt där norskt självklart Monsen-lugn infinna sig?

Sen glider tankarna in på nåt slags man-, kvinna-, jämställdhetsperspektiv.
Jag försöker se en kvinna göra ett liknande program, leva ett liknande liv.
Börjar plötsligt flina lite förläget.
Vad skulle jag själv tycka om en kvinna som väljer att leva ett sånt liv. Som lämnade allt, som för de flesta anses viktigt, och gav sig ut i vildmarken.


Ärligt talat skulle jag nog undra vad som fattades henne.
Vad har hon varit med? Vad flyr människan ifrån? Vad vill hon bevisa?
För inte kan hon väl frivilligt utsätta sig för allt det där?

Själv vet jag förstås att jag inte skulle klara mig ensam utan min familj i ens en vecka.

Men, det är inte det den här frågan handlar om.

Frågan är helt enkelt kan ett kvinns dra till skogs?

Avslutar med en bild från dagen som gick.
De är inte från det vilda Nordkalotten.
Men, vi hitta faktiskt en äkta rådjursskalle:

En något fundersam Algot

http://www.nrk.no/nordkalotten365/

Det som göms i snö...

Vi har ett problem.
Eller för att vara helt exakt:
JAG har ett problem.

I höstas grävde vi upp halva vår trädgård.
Vatten- och avlopps å berg-/jordvärmeledningar skulle dras.
Det såg för bedrövligt ut där skopan gått fram .
Men så kom vintern och gömde alltihop under sitt snövita täcke.
Och jag måste erkänna att jag glömde/förträngde vår gräsmattas tillstånd.

Idag gick det inte att förtränga någe mer.
Det såg bröderna geggamoja till!

Att säga att de var gravt, gravt leriga är en kraftig underdrift.
När de gått loss var det som om mitt minne av Roskildefestivalen, den där tokregniga sommaren nån gång på 90-talet, då vårt tält formligen regnade bort bleknade och blev rent löjligt i jämförelse.
Min man måste ha sett paniken i mina ögon, för när vi kom in var det han som, utan ett ljud, ställde sig å skrubbade skor och byxbakar i säkert en timme.

Det tycks bli en lååååång vår i Västerby.

Utflykt till Sparreviken

Lagom lång lördagsutflykt till Ljungskile-
Tror platsen heter Dirhuvud, vid Sparreviken.

Måns över stock å sten


Ännu ligger isen


Måns utforskaren


Måns på språng


Korvgrillning


Utan snus försmäktar vi på denna öööööö

En halv seger...

...lyckades till slut få ut en annons på farsans båt.
Visserligen inte på den tyska marknaden
men väl på den danska...
Och visserligen inte med mer än en stackars bild
(är för trött för att fatta hur jag packar mina megabilder så de för plats)
och visserligen inte till det pris han sa.
Lite måste väl annonsbiträdet ha för mödan...

Ser fram emot att få en fryntlig dansk i luren som vill pruta på obegripligt grötmål.
För numret i annonsen går till mig!?

Tre timmar i den tyska slasken

Sliter mitt hår efter tre timmars pillande med att försöka lägga ut min fars båt till försäljning på den tyska båtmarknaden.
Just som jag lyckats översätta varenda båtterm, tankat in bilderna, dubbelkollat fot, djupgående och deplacement så fixar jag inte sista fasen i annonsproduktionen och hela arbetet är till spillo!?

Får glädja mig åt att jag fått skratta högt åt översättningsprogramsdamens tyska uttal på webben.
Förbaskat roligt!
Tänk om det funnits såna möjligheter när en annan gick på gymnasiet.

Nä, nu slaggar ja!

Vem vet, det kanske är nån som nappar om jag lägger ut en bild på den gamla Vindö 30:an här:

Fin som snus är den.

Det här tycker jag är viktigt:

http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.1135935--de-redan-utsatta-drabbas-hardast

Vad tycker du?

Lång dags färd mot natt

Efter en dag med:
- onödigt spännande biltur direkt till verkstan
- telefonsamtal om ungar som trillat så tänderna blivit lösa
- en stackars vän som tuppa av
- och hemfärd betydligt senare än beräknat

...var det obetalbart att komma hem till en bricka med mackor och te å det här dagispärlade hjärtat på min kudde.

Bragdmedalj till Algot

Passa dig Petter Northug, här kommer Algot Wedberg!


Idag var det sportlovsaktiviteter på Hunneberg.
Barnens Vasalopp bland annat.

Såväl Algot som Måns kom till start.
Startskottet gick.
Efter några tiotal meter vände sig storebror om.
- Kommer ni då? undrade han otåligt.
- Jodå, men du får nog åka i förväg. Det tar lite längre tid för Måns och mig, sa jag och skicka honom vidare ut i spåret.

Sagt å gjort.
Algot drog iväg.
Efter några hundra meter vek Måns å jag av in mot mål igen. 800 meter för en 3-åring fick räcka.
Vi kom i mål och började så smått vänta på Algots ankomst.
Vi vänta å vi vänta.
Ungar som startat långt efter honom och som inte verka ha haft så särdeles mer bråttom i spåret kom i mål.

Tiden gick.
Jag får väl gå å möta honom, tänkte jag å knalla iväg bakvägen på 2,5 kilometerspåret.
Inte hade jag en aning om att de skickat iväg småknattarna på en såpass lång bana.
Efter en bit mötte jag några pappor med barn, som jag vet hade kört om både Måns å mig för bra länge sedan.
- Har ni sett nån ensam kille i spåret med svart-gul overall? undra jag.
Nej, nån sån hade de inte sett till.
Skynda tillbaka till start/mål-platsen.
Ingen Algot där heller.
- Då måste han ha gett sig ut på 5-kilometerspåret, sade ett par av arrangörsgubbarna.


5-KILOMETERSPÅRET!? Han som knappt åkt en kilometer tidigare, tänkte jag, och såg framför mig hur en gråtande lill-Algot satt där långt ut i skogen och undrade var alla människor var och framförallt var målet för det lilla Vasaloppet var.

Grämde mig över att jag lämnat mina egna skidor hemma. Att springa iväg längs femkilometarn i snön kändes inte som nåt jättebra alternativ.

De snälla pappor såg min gryende panik och tog genast saken i egna händer.
- Jag tar ena vägen och han den andra så hittar vi honom på 5-kilometarn och följer honom hit, sa de och drog iväg.


Minuterna som följde var ruggiga.
Och inte blev de bättre av att en av arrangörerna råka säga nåt om att "vi får hoppas att vi hittar honom innan det blir mörkt".


Men, så till slut. Den ene av papporna kom tillbaka i en väldig fart.
- Han är på väg! Har bara en bit kvar på 5-kilometersspåret. Och han har sällskap av en mamma som har åkt med honom en bit. Vi fråga om han var trött, men han sa nej. Sa bara att han saknat mamma lite.


Där var tårarna inte långt borta kan jag säga.


Och sen, så kom han. Som ett jehu ner för backen och in på målrakan!
Målmedvetet stakande.
Stolt.


Lyckligare än så kan en mor inte bli!


Måste förstås visa en bild på Måns premiärtävling.
En bragd även det.

PS. Och för er som undrar över Algots tid. 63 minuter! Och inte var han trött för det inte.

En så lyckad affär att jag nästan skäms...

...måste bara få berätta om min första Tradera-affär som just avslutades.

Först en bakgrund:
I min garderob har det sedan många år funnits en riktigt fin "pippitröja". Ni vet en sån där äppelkäck gräddvit fiskartröja i bomull med röda och blå ränder på tvären.

Köpte den på Kärringön och har haft den vareviga sommar sen dess.

I år, på båtmässan, fann jag plötsligt mig själv köpa en ny, precis likadan, ....fast ny!
Dyr som skam.
Väl hemma undra jag hur i all sin dar det här köpet skulle kunna motiveras.
Inte så mycket för mannen i hushållet (han är faktiskt förvånansvärt förstående inför de flesta av mina klädköp).
Nej, nu var det jag som behövade övertygas.
Fast det var i sanning svårt, så länge den gamla tröjan låg på samma hylla i garderoben.

Så kom jag på den brilljanta idén.
Jag säljer den!
Logga in på Tradera, skapade en annons med solig bild på den ratade tröjstackarn, skrev att den var begagnad men i fint skick, angav vad en tröja av detta märka kostar ny idag (vilket alltså är så dyrt att jag inte tänker skriva det här), satte in en solig bild och ett utropspris.

Sen hände det ofattbara!
Buden började rulla in och innan jag visste ordet av hade en kvinna i Visby bjudit mer än hälften av vad jag betalat för den nya tröjan.

Alltså, min gamla trotjänare har just bytt västkust mot ostkust och kommer pryda en gotländsk kvinna i sommar.
Och framförallt, jag kan dra på mig mitt nya inköp utan att skämmas över hur mycket den kostat mig.

Undrans just vad jag mer kan rota fram ur den där garderoben.

Shit pomfritt!

Tisdag = Föräldraledighetsdag

Very Nice!

Tog med grabbarna och mamma/mormorn till Lödöse museum.
Vi har vart där förut, men det stället är väl värt ett nytt besök.

Fördelar:
1. Gratis entré (kanske synd för museet, men tur för oss)
2. Lite folk (väldigt synd för museet, men tur för oss)
3. Barnvänligt (visst finns det saker de skulle kunna ha sönder, men det mest ömtåliga är inburat och det finns både en "lekbåt", ett "lekhus" och en ordentlig lek och pysselavdelning.

Tog några bilder:


Algot och mormor studerar en modell av det medeltida Lödöse.


En sån här örtaträdgård tänkte jag anlägga till sommaren. Tssss...sicken dröm...
I bakgrunden syns baksidan av den läktare där publiken sitter när det är skådespel i Lödöse.
Vet inte hur frekvent det är med det där nu. Men för en herrans massa år sedan var jag på föreställningen "Vid Ljuda Os" där. Minns framförallt myggen!


Algot i målartagen.


Snacka om förspännt. Här kommer man till ett bord med kritor, papper, målarfärg och penslar framdukat.


Så här nära kan man fota med min finfina kamera.


Tuff drabbning i båten.


Skelettpusslet är lika fascinerande för ung som gammal. Hur är det nu skulderbladet är placerat?
Lägg märke till den lille svärdförsedde marodören i bakgrunden...


Scen ur bilen på hemvägen:

Algot har smusslat med sig en Metallicaskiva som han vill köra i bilstereon.
Mamman gör honom till viljes.
För att konversationen ska kunna fortsätta höjer samtliga rösten och börjar småskrika till varandra.
Inom en halv minut har mamman stängt av stereon.
(Skööööönt!)
Algot: - Mamma, varför stängde du av?
Jag: - För att jag är gammal och inte orkar höra på så mycket ljud.
Algot: - Nääääääj, du är inte gammal.
Jag:- Jo, jag fyller faktiskt 39 i år.
Algot: - Shit pomfritt!


End of discussion