Livet

När en 24-årig man går bort finns inga ord.
Ingen logik, ingen mening, ingen tröst.
Ändå var avskedsceremonin för vår unga släkting något av det vackraste jag varit med om.
Hundratals släktingar och vänner som samlades i grönskan utanför Svanskogs kyrka.
Solens glitter i Svansjön.
Björkarnas sus.
Musik och tal som gick rakt in i hjärtat.
Tårblöta ansikten som spricker upp i varma leenden när minnen om Wiktor väcks till liv.
Varm gemenskap.
Sorg, kärlek, vänskap och en outgrundlig strimma av hopp.
Hopp om att det finns något ovan molnen.
Något renare, vackare och bättre än allt vi kan föreställa oss.
Ja, solen sken.
Men under vår tysta minut drog molnen ihop sig.
Vinden kändes något kallare och långt, långt där uppe mullrade åskan.
Ett muller.
Sedan blev det tyst.
Solen värmde.
Minuten var slut.
Jag är säker på att det var Wiktors farväl.

Superhjälten

Eller...
Dagen då Algot räddade ner sin mamma från garagevinden.

Solen sken och dagen var som gjord för en cykeltur.
Iförd cykelhjälm stod Algot redo i hallen.
Återstod bara att plocka fram och ihop cykelkärran, placera Måns i den och ge oss av.
Men, var var nu kärran?
En stunds letande och uteslutningsmetoden pekade mot garagevinden.
Hmm...smärre problem.
Garagevinden tar man sig till via en stege och lucka genom taket. I mitt fall bör det dessutom vara vår långa utomhusstege, eftersom den betydligt mer behändiga trappstegen, kräver ett allt för avancerat hävmoment för att jag ska känna mig trygg.
Sagt och gjort. Jag hämtade långstegen. Öppnade luckan och ställde upp stegen. Tyckte det hela kändes skapligt stabilt och påbörjade uppstigningen.
Jodå, där i mörkret låg kärran. Prydligt ihopvikt, med hjulen intill. Bara att hoppa upp, plocka ner grejerna.
Snart skulle vi känna fartvinden i håret.
KABRAK!
I samma sekund som jag trampa ifrån för att krypa upp på vinden rasade stegen.
Benen dinglade under mig.
Hävmomentet, som jag velat undvika, gick inte längre att välja bort.
Likt Bruce Willis stuntman krängde jag mig upp.
Puh! Shit! Det där kunde gått illa. Huuu... nu hade jag tur.
TUR!?
Hur gick det där nere? Inga ungar under den rasade stegen!?
Nej då, Måns lekte utanför och Algot stod på garagegolvet och stirrade förvånad upp.
Så vad tänker då en mamma som sitter på en mörk vind, två och en halv meter ovanför sina barn. Helt oförmögen att komma ner.
Tja, låt oss säga att jag skämdes som en hund.
Genom huvudet for tanken om vad min man skulle säga när han kom hem om isiådär sju, åtta timmar. När två hungriga ungar mötte honom på infarten och med gråten i halsen förklarade att mamma suttit på garagevinden sedan i morse.
Nej, nu gällde att behålla lugnet. Med galopperande puls och en svindlande känsla i magen bad jag Algot hämta trappstegen, som jag tidigare ratat, placera den under hålet och sedan hålla sig undan.
Och han gjorde som jag sa!!
Kärran och jag kom ner och snart susa vi ut på vägarna.
Måns tyckte jag skulle trampa fortare. Algot tog täten. Jag tackade Gud för att jag levde och har en sån superhjälte till son.

Gemensam vårdnad, jojjomen

Måns är snorig.
Och exemplariskt jämställda som vi är delar Ubbe å ja självklart på omvårdnaden.
Eller inte.
Eller faktiskt.
I varje fall just den här gången.
Har just kommit hem efter mitt halvdagspass på jobbet.
Hann pussa mannen hejdå i hallen innan han drog iväg till sitt.
Å än så länge sover den lille spolingen.
Tänk om jag hann jobba lite till.

Småbarnslivet när det är som bäst.

Till havet

Har just kommit hem från en sen länge planerad tur till Lysekil.
Hade bokat in Urban och mig hos Strandflickorna, i deras fina Havsateljé.
Det blev ett stillsamt lite försenat firande av bemärkelsedag och bröllopsdag.
Väldigt lyckat.

Sorg

Idag gick vår unga och nära släkting bort.
Mer fel än så kan det inte bli.
Mitt enda ord är
Varför?

Premiärtur

Idag kom hon i sjön.
Vår nya Askeladden 16, "Askungen".
Det gick som bara den i Ljungskileviken.
Tur att pappa och Urban var med.



Här kommer ett par bilder från Lilla cityjoggen som Algot sprang i tisdags.
Kul arrangemang i Hasselbacken för små och lite större löpare.


Lillebrorsan Måns var ivrig påhejare.


En laddad Algot, minuterna före start.

Pelargonier luktar skit

Idag var det premiär,
för spring genom vattenspridaren på gräsmattan.

Det var framförallt Algot med mormor, som ägnade eftermiddagen åt just detta.

Själv har jag betat av ett måste - tandläkaren.
Så nu ska jag bli en bättre människa å använda tandtråd vareviga dag. Amen.

Dagens gulligaste:
- När Måns smög upp från sängen vid nio tiden ikväll, och ut på trappan där han iförd pyjamas, med napp i mun och snuttefilten i handen stod å beundra våra fina pelargonier i kvällssolen.
- Va fina de är! Men,....de luktar skit!

Dagens tilll belåtenhet:
- Påbörjad vaxning av båten (vår nygamla segeleka "Askungen"). Den blir så fin så!

Mot tandtråden!