...det är frågan.
I eftermiddags tog grabbarna, vännen Sofia och jag en sväng på Fjordfestivalen.
De färggranna heliumballongerna hängde som klasar i luften och Algot blev överförtjust.
- Mamma, mamma, en sån med Blixten på vill jag ha. Nej, förresten en haj eller spiderman eller....
Nu blev det varken en Blixten-ballong eller någon annan heller för den delen.
För Algots mamma är så urbota tråkig att hon sa blankt nej till alltihop.
Mest på grund av att jag tyckte det verkade onödigt.
Dessutom antog den praktiska modern i mig att han förmodligen skulle tappa den direkt och att det skulle bli ett väldans liv när den försvann upp i det blå.
Men, nu när jag rannsakat mig själv lite, undrar jag om inte det verkliga skälet var att jag själv aldrig fick en sån ballong när jag var liten.
För mina föräldrar var väl minst lika snusförnuftiga som jag och tyckte att det var höjden av onödighet.
Fast en gång, det var faktiskt på Barnens dag i Kalix av alla ställen, så fick jag och min bror var sin. Om lyckan var enorm, minns jag faktiskt inte.
Däremot minns jag tragedin när pappa gjorde klart för oss att ingen av ballongerna skulle få plats i vår lilla gröna Renault 4L.
Det fanns helt enkelt inget annat att göra än att släppa taget om snöret och låta dem försvinna upp, upp, upp tills det bara var två små prickar som slutligen försvann helt och hållet.
Jag minns att jag var riktigt arg på pappa när jag muttrande tog plats i baksätet.
Och ändå, just den gången hade han ju faktiskt gett vika för vårt tjat och köpt oss var sin ballong...
Med tanke på att vi snackar om en bil av den här typen var det kanske inte så märkligt att ballongerna inte fick plats.
