Så var föräldraledigheten slut för den här gången

Båten är upptagen, gräsmattan är klippt, matlådan står i kylen och jeansen är framlagda.
Nu kan inget stoppa mig, imorgon är det jag som åker till jobbet.
Jippie!!!

Undrans just hur jag ska göra med bloggandet?

Får sova på saken.

Ett lyckat gatlopp...

...blev det idag när jag å U. sprang Edet Runt.
11,1 km i frisk höstluft å sol.
Härligt trött i kroppen å nöjd i knoppen.

God natt!

Vem sa att det inte går att köpa sig ur misären?

Den här dagen har varit bra mycket bättre än gårdagen och när jag försöker definiera varför vill jag helst säga att det beror på vädret, men sanningen är snarare den att jag fått göra slut på pengar.
När Algot var lämnad på dagis tog jag med mig Måns till Torp och inhandlade både kjol, blus, tröja och klänning. Gick till och med loss på ett par riktigt maxade solglasögon, i ett desperat försök att inte släppa taget om sommaren...
Intalade mig att jag var värd alltihop efter att ha varit gravidtjock i en evighet och sedan lullat omkring i mjukisbyxor och blåställ i åtta månader. Fast glädjen över de nya plaggen grumlas förstås av att jag egentligen inte borde köpa någonting alls med tanke på hur lite pengar man drar in som föräldraledig.
Hur som helst kändes det lite som när man gick i skolan och köpte nya kläder inför höstterminsstarten. För på måndag är det ju dags för jobb igen. Känns riktigt pirrigt!

Måns största bedrift idag var nog att slita av nappdelen på vällingflaskan när mormor skulle ge honom kvällsmålet. Tur att hon är av den tålmodiga sorten.

En sista grej, trodde aldrig att jag frivilligt skulle vilja gå på en filmmusikal. Har kategoriskt sågat allt från Cats till Sound of Music vid fotknölarna och, precis som John Lennon, tyckt att pratet i musikaler får en att längta efter sången, medan sången får en att längta efter pratet.
Men, efter att ha hört en snutt av Meryl Streeps version av Mamma Mia-låten är jag beredd att bita i det sura och gå å titta på den kritikerrosade filmversionen.
Hon är inte bara en fantastisk skådespelerska, damen kan ju sjunga också!!

Och, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

U. är på kurs, å smågossarna sussar sött. Nu ska även jag koja.

Regn, regn, regn

Vissa dagar känns det som det regnar både ute å inne.
Idag var det en sådan dag.
Önskar att jag kunde se på livet som en åtta månaders baby....bli tokglad för en kastrull som skramlar eller en storebror som spelar apa.
Algot har fått en kompis på dagis. Han heter Leo och de har likadana gula regnjackor med stjärnor på.

Dagens höjdpunkter:
- När Måns visade hur snabbt han kan krypa bara han får syn på en sladd.
- När jag stod och smygtittade på Algot när han satt och la pussel på dagis.
- När Urban kom hem och vi satte oss ner och åt middag.

En handlingens man

Det kan man sannerligen kalla Algot.
Vid frukosten undra jag om vi inte skulle ta å tälta idag.
Hann jag inte mer än blinka innan det stod en ännu pyjamasprydd liten kille med gummistövlar, ryggsäck innehållande tält, sovsäck å kompass och slalomstavar i nävarna(!?).
Så, det blev en dag med tältning i trägårn, rullning ner för grässlänten och bollspel.
Pojkarnas förkylningar verkar ha gått över. Nu är det mest jag som snorar. Men jag undrar om jag inte skrämde snuvan på flykten genom två timmars gräsklippning ikväll. Jäklar i havet vad gräset växer av allt regnande...

Lyssnar på en (hittills) fantastisk ljudbok: "Flyga drake" av Khaled Hosseini.

Genom pojkarna Amir och Hassan får man en inblick i Afganistans fascinerande och tragiska historia. Men framförallt är det en gripande berättelse om vänskap, svek och lojalitet, om banden mellan fäder och söner.

Jag blir så lycklig av att upptäcka såna böcker å författare!!

En viss skillnad...

...är det att ta en joggingtur längs Huvudsta-strand.
Om man jämför med att springa runt i Västerby, alltså.
Hemma brukar jag på sin höjd möta ett par rådjur å kanske nån liten hare. Här får man kryssa mellan flanerande familjer, joggande mp3-lyssnare å cyklister med papegojor på axeln.

Hälsar på vännerna Annika å Per som göder mig med god mat å sov som en prinsessa hela natten lång, utan en enda nattmatning, blöjbyte eller nappletande.

Det här kan man kalla retreat.

Stockholm...

...here I come!

I natt har vi sovit som tre små grisar, Algot, Måns å jag. (vi brukar använda det uttrycket i vår familj när man sovit riktigt, riktigt gott).

Så nu tycks inget kunna stoppa mig. Så fort Urban kommer hem styr jag kosan mot den kungliga hufvudstaden.

Tänka sig...

Njaaaee...

...någon öroninflammation var det visst inte.
Åtminstone inte än.
Enligt doktorn var Måns högra trumhinna något "matt". Men någon medicin fick han inte å det var väl lika bra. För tempen har gått ner å ikväll är han lugn som ett lamm.
Turligt nog, när Urban jobbar kväll å sover borta (läs: är på Liseberg å kör en femkamp med arbetskamrater å kunder.... ;-).
Själv har jag ägnat kvällen åt att kolla igenom våra triljoner digitalbilder för att bestämma vilka som ska framkallas på riktigt papper. Ett roligt hästgöra!
I morgon bär det av allt att döma av till Stockholm å kompisen Annika. Tänk, jag ska åka alldeles själv. Hur i all sin dar ska jag klara det?

Bäst å sämst

Bäst idag: Algot var så angelägen om att få komma igång å leka på på dagis idag att han irriterat utbrast "hejdå mamma!" å buffade mig i rumpan i riktning mot dörren.

Slutsats: Uppdrag inskolning - avklarad.

Sämst idag: Måns förkyld, 39,3 graders feber å hysteriska gråtattacker.

Slutsats: Misstänkt öroninflammation. Tur till doktorn imorgon.

Mycket väsen...

...för ingenting.
Min vana trogen tog jag förstås ut eländet i förväg.
Men, tji fick jag! För inte saknade Algot mig nämnvärt när jag sa hej då idag.
Att han just satt sig på en urtuff trehjuling med kärra bakom kan förstås ha bidragit.
Känns fantastiskt bra och bådar gott inför kommande dagar.
Nu sussar dagispojken sött, medan det minsta monstret ligger å håller låda i sin spjälsäng. Han har knappt sovit nått på hela dan. Men tycks inte det minsta trött.
Det är däremot jag, så nu är det nog dags att koja.

En sista grej bara, angående dagens OS-resultat:

- Kan ingen ställa upp å taktik-springa med Mustafa Mohamed så att han inte måste göra allt själv varje gång. Jag fattar om inte kenyanerna ställer upp och några andra svenskar finns ju inte att tillgå. Men den där överraskande fransosen kunde väl va nåt. Tillsammans borde de kunna bli ett riktigt dreamteam.

- Så snöpligt å trist för Susanna Kallur. Det enda hon kan glädjas åt är väl att hon om möjligt blir ännu mer folkkär. Nu kan vi inte bara beundra henne utan även gråta med henne.

Monday, monday...

...om det bara kunde vara helg för jämnan.
Den här helgen har, precis som alla andra helger, gått alldeles för fort.
Kan inte säga att jag ser fram emot en ny inskolningsdag för Algot imorgon.
Tanken är att jag ska säga hejdå å avvika efter en stund och jag ska väl inte ta ut tråkigheter i förväg. Men jag har väldigt svårt å tro att det inte kommer bli gråt å tandagnisslan.
Usch å fy!
Känns extra fel eftersom vi ju egentligen inte beöver dagis just nu eftersom en av oss kommer vara hemma med Måns i ett år till.
Samtidigt vet jag ju hur bra det har varit med de där 15 timmarna i veckan under våren som gått. Att Algot haft roligt, lärt sig mycket samtidigt som jag fått mer för Måns och mig själv (tid som visserligen främst gått till handling och städning, men ändå. Sånt ska ju också göras...).
Problemet är väl att varken jag eller Algot ser alla fördelar med förskolan så tydligt just nu.
Men, det är väl bara å bita ihop och tro att det fixar sig till det bästa.

Helgens aktiviteter har främst bestått i att hålla efter trädgården å huset. Men igår cykla jag å Agge ner till sjön. Tömde båten (Algot hjälpte till) å tog oss ett dopp. Sen, på kvällen, bjöd vi hit Magnus, Maria å lilla söta Maja på kycklinggrill. Så skönt att kunna sitta ute, långt in på kvällen.

Augusti är en fin månad och Måns kryper sin en tok!
Undrans om det är någon mareld ännu. Borde cykla ner å ta en nattlig simtur.

Inskolning...värst för mig

Idag var det en stor dag: Algot börja på ny förskola!!

No more Sommerhemmet, here we come Forshälla.

Men den som hade mest fjärilar i magen var nog jag.
Algot däremot, tycktes ta det hela med ro.

Vi kom dit, som avtalat vid halv tio, och hamnade efter att ha tittat oss runt i lokalerna i ett rum där ett gäng killar byggde med Brio-järnväg.

- HU, vad stora de är!!
Tänkte jag och vågade knappt närma mig femåringarna som tagit kommandot.
Som tur var dök de snart upp ett 3-årskillar, som också var nya i gemet.

Så där satt vi å kivades om de bästa rälsdelarna medan avdelningens töser satt å vävde så sött i rummet intill(?!??...Jo, det är sant).

Algot vägrade släppa mig ur sikte å slappnade inte av förrän vi kom ut på gården.
Då sken han däremot upp å ville prova varenda gunga, rutschbana, sandlåda och gungbräda som fanns att tillgå.

När vi sedan for hem var han mycket nöjd och pratade imponerat om den störste killen i gänget.
Undrar om han förstår att vi ska dit imorgon igen?

Surkärringen

Det är helt sjuuukt vad trött man kan bli efter en dag med de här små djupingarna.
Och detta, trots att mamma varit här å hjälpt mig så gott som hela dan!?
Och, trots att båda är friska å krya (peppar, peppar...).
Och, trots att vädret faktiskt tillät uteverksamhet.
Jag undrar hur ensamstående föräldrar klarar det och skickar dem alla en beundranstanke.
Vill inte vara så där hålögdstrött när Urban kommer hem, men kan bara inte samla ihop mig och berätta om allt som faktiskt funkat bra å varit kul under dan.
Ska försöka skärpa mig!
Jo, det ska jag faktiskt!!
Hur kul är det att komma hem till nån som bara gnäller och längtar bort? Inte särskilt.

Och egentligen fattar jag inte hur jag kan vara missnöjd. Fick uträttat flera ärenden på förmiddan, hade mysig fikastund på Algots café med mor å Måns, hann klippa färdigt gräsmattan och cykla ner å ösa båten.

Det är ju inte klokt vad man kan hinna med!?

Dags att koja...

Trött i mössan...

... är jag, efter gårdagens bröllopsfest i Grebbestad.
Det var kompisarna Johanna å Morten som gick å stad å gifte sig och vicken fest det blev!!
Först ut en tur med fiskebåten Donalda, vigselakt på en kobbe å sen fest till långt in på natten på Konserven.
Najs!
Algot å Måns fick övernatta hos mor å far och det hade gått riktigt bra.
Själv hade jag vissa problem att ta mig upp till dagens årsmöte med vår vägförening vid tio. Men, som mer eller mindre ofrivillig revisor (!?) var det ju bara att pallra sig dit.

Det börjar ta på den här omgången av min föräldraledighet. Om två veckor är det dags att börja jobba och överlämna dagansvaret här hemma till Urban.
Skönt, nödvändigt, nervöst och spännande kan man väl sammanfatta mina känslor inför det.

Nu ska den här festovana mamman gå å lägga sig.
Hoppas Måns kommer på att han är lika trött som jag när han väl kommer i säng. Just nu kör han ett akrobatikprogram som får OS-gymnasterna att framstå som värsta amatörerna här på mattan intill mig.

Att ösa en båt är inte tråkigt...

Men det måste verkligen ha regnat tokmycket igår!
Tog cykeln ner till bryggan ikväll å hade att göra en bra stund innan båten var tömd.
Synd att jag inte tog med mig handduken, för ett kvällsdopp hade nog varit gott...Vattnet kändes ljummet.
Har vart en bra dag med pannkakslunch å mycket trevligt prat med familjen Öberg, 3-årspaketöverlämningsbesök av farbror Tommy å Cia samt utfört revisorsuppdrag i vår lilla vägförening.
Känns som jag är väl värd att gå å knyta mig nu.
Sweet dreams.

Väderschock för bokhamstern

Ja, ja...jag vet att att jag gick här å ojade mig å önskade svalare väder, å gärna lite regn.
Men det här överfallsvädret var väl ändå att ta i.
Särskilt som Algot blev skogstokig av inte kunna gå ut och formligen började klättra på väggarna.
Vilken evig tur att vännen Sofia var här så att vi kunde skratta åt eländet och slutligen kastade oss in i bilen å for till Lilla Edet en sväng.
Där ville mamma att jag skulle titta igenom några lådor med gamla barn- och ungdomsböcker. Om i fall om att det var några som kunde skänkas bort.
Men, är det något jag är urkass på så är det att göra mig av med böcker. Jag kan liksom inte skiljas ifrån dem. Känns som om man skulle svika gamla vänner. Bara för att det är just gamla. Så böckerna åkte ner i lådorna igen med kommentaren att "om bara något år är de perfekta för Algot...". Tur att man har en mor som inte vet hur det går till att säga nej.
Ikväll har jag bakat en kladdkaka, ett matbröd och en ungspannkaka.
Varför?
Jo, för att de sex äggen, som Urban lyckades spräcka skalet på, inte skulle förfaras. Och för att Jensa med familj är på väg hit imorgon.
So long.

Algots födelsedag

Kan inte riktigt fatta att det redan gått tre år sen han kom.
För även om jag kan minnas exakt hur det kändes när vi, efter så lång väntan, äntligen fick träffa honom så känns det som allt det där hände i ett annat liv.

På ett sätt är det väl så också. För nog har livet förändrats radikalt sen den dagen...

I morse hade vi ställt klockan för att hinna upp å uppvakta på sängen. Men, hur det var, så hann han vakna före å kom in å väckte oss. Fick be honom att hoppa tillbaka i sängen så att vi kunde samla ihop paketen och stämma upp i sång.
Vet inte om det var överraskningen eller våra väna stämmor, för Algot börja tokfnissa och sa slutligen att "Han blev rädd!!".

Skottkärran och bilarna ur Blixten-filmen blev mycket uppskattade och sen gick han å nynna på "Ja, må han leva-sången" hela dan.

Urban lyckades komma hem redan vid halv tre och sedan blev det kalas med farmor, farfar, faster Annelie, kusin Viktor å vovven Bella.

Algot fick både gungställning, golfklubbor å en skate-board (!?).

Tror att det här var den trevligaste födelsedagen "jag" haft på säkert 15 år!