Hellre bajs i badet än sju rätter på Sjömagasinet

- Mamma, hjälp, ÄCKLIGT!!!
Det var vad Algot plötsligt ropade samtidigt som han reste sig ur skumbadet och pekade mot badkarsbottnen. Och äckligt var väl bara förnamnet på den laddning, som han råkat klämma ur sig bland badankor och tvättsvampar.
Lyfte raskt upp honom, hämtade gummihandskar å började "operation: sanera badkaret". Det krävde sin kvinna, och en hel del Ajax, men en timme senare var både Algot, badkaret, golvbrunnen (inklusive sil och vattenlås) och jag renare än någonsin.
Framåt midnatt kom sambon hem från en jobbmiddag i Göteborg. Som anställd på en marknadsavdelning ingår det ibland eleganta "representationsmåltider" på flådiga restauranger. Just den här kvällen var det någon hög chef som skulle avtackas å vad kunde väl då passa bättre än en sju-rätters på Sjömagasinet.
Vet inte om han ville lindra min avundsjuka, men den enda kommentaren sambon suckande gav ifrån sig (förutom att påpeka hur underbart det var att äntligen vara hemma) var att potatisen till rätt nummer tre var en liten rackare som lika gärna kunde ha serverats i skolans bamba.
Tja, vad säger man? Visst kan livet som hemma-mamma vara helt underbart!?

Vicken usel morsa

Stackars lille Algot, med en så glömsk mamma.
Undrade lite förstrött varför varenda unge som anlände till dagis idag hade med sig leksaker. Lilla Melissa kom med en söt hund i rosa bur och Algot betraktade imponerat killarnas fräcka bilar. Själv började han, i brist på annat, visa upp sin napp.

Först då slog det mig att det är månadens sista tisdag idag, vilket betyder "Visa upp min favoritleksak" då dagis.
Räddade väl situationen hjälpligt genom att springa tillbaka till bilen å hämta en spelande liten tygstjärna som Måns har att titta på under bilfärderna.

Tappre Algot höll god min å kramade om mig när jag förklarade att han fick nöja sig med att visa upp lillebror töntiga leksak för kompisarna. Sen rusade han in med sin spelande stjärna och lämnade mig i tamburen med mitt usla mamma-samvete.

Åtta tusen för en natt

Antar att man inte har särskilt mycket att klaga på när en sju veckors bebis bara vill ha mat ett par gånger per natt. Men har man, som jag, behov av åtta timmars sömn för att fungera, ja då börjar den senaste tidens nattrutiner ta ut sin rätt.
Brukar roa mig med att fundera på hur mycket jag skulle vara beredd att betala för en natts ostörd sömn. I natt var jag uppe i åtta tusen, det vill säga varenda krona som jag hoppas ska komma in på kontot när försäkringskassan gör sin nästa utbetalning.
Borde väl försöka ta igen den förlorade nattsömnen på dan när lilleman sover å storebror är på dagis. Fast den tiden vill man ju inte "slösa bort" på sömn. Nej, då vill man ju göra någon nytta. Eller åtminstone något roligt. Så idag återupptog jag höstens garageprojekt, att måla mormors gamla byrå blå.

Snacka om åldersbevis

Har haft besök av "minstingen Maria" som jag var barnflicka för år 1991. Minns henne som en söt å charmig liten tjej i den tyska fembarnsfamilj jag bodde hos som 19-åring. Men blev verkligen varse att åren gått när vi mötte henne vid tåget i Uddevalla i fredags. Framför mig stod en 21-åring, som pluggar juridik i Stockholm och som redan har sett mer av världen än jag förmodligen någonsin kommer att göra.

Har pratat gamla minnen, gjort ett par utflykter och fått toppenhjälp med barnen - en riktig kanonhelg.

Fast...nog är man bra gammal när den lilla tjej som man, som aupair, läste godnattsagor för är så stor att hon vyssjar ens egna barn till sömns.

Bästa gästen

Har just vinkat av kompisen Maria med lilltösen Dorotea. De var verkligen ett par praktgäster. Inte nog med att de hade med sig presenter till lillebror å tulpaner till mor. Dessutom hade den pedagogiska mamman Maria tänkt på att ta med paket till så väl Algot som "Doris" samt en hel form med härlig lasagne som vi kunde kalasa på.
Tänk att det finns såna vänner!
Algot törnade in så snart gav sig av. Att busa med "Dorran" kostar på.

Kolikvarning och brända muffins

Om man inte tänker tanken och än mindre säger ordet rakt ut - Då finns det väl inte?

Tror att det är ungefär så jag resonerat kring tecknen på kolik som vår lille Måns visat upp om kvällarna. För vem vill ha ett kolikbarn, som bara gråter å gråter å gråter?

Inte jag i varje fall.
Men, nu går det nog inte att sticka huvudet i sanden längre. Den lille stackaren har ursinnigt skrikit sig matt flera kvällar i rad. Att ligga på mage, rygg, sidan, eller att bli buren, vaggad, vyssjad, rullad...inget tycks hjälpa. Inte ens en genomgång av hela min sångrepertoar, inklusive samtliga verser om Fritiof och Carmensita får honom att tystna.

Det gör så ont i hela kroppen när han gråter sig högröd. Och vetskapen om att kolik bara bara beror på att tarmsystemet inte riktigt börjat fungera som det ska, att var och varannan unge drabbas och att det oftast går över inom tre månader gör mig just nu inte särskilt mycket gladare.

Just nu står hoppet till magdropparna som jag inhandlade på Apoteket idag.

Även i övrigt har dagen varit något av en prövning. Hade bjudit in grannpojkarna med mamma på lek- och fikastund i eftermiddags. Antagligen försökte jag imponera, för just innan de skulle komma svängde jag ihop en muffinssmet som faktiskt fick det dofta riktigt gott i köket. Men säg den glädje som varar. För mitt i all turbulens kring deras ankomst glömde jag förstås plåten i ugnen. Och innan jag visste ordet av hade de väldoftande bakverken förvandlats till vidbrända cementmuffins, mest lämpliga som mordvapen.

Nåväl, den mycket förutseende besökande mamman hade själv tagit med chokladbollar som hon och barnen ägnat förmiddagen åt att tillaga.

Kanske borde jag ha tolkat det som ett tecken på bristande förtroende för min bakkonst. Men, varför ägna sig åt sådana tankar när man kan mumsa chokladbollar rullade i pärlsocker?

Tjänster och gentjänster - Inget för en 2-åring

"Om vi stannar och leker här i skogen istället för att skynda till bilen. Då borde han väl bli både nöjd å tacksam och sedan följa med så fort jag ber honom?"

Det var något sådant jag tänkte när vi, efter dagens dagishämtning, stannade till i skogsdungen vid skolan för att balansera på stockar och hänga i lianer.

Tydligen har jag väldigt mycket att lära som förälder. För tjänster och gentjänster är inget som tycks betyda något för en 2-åring. Inte ens när hans mamma likt Tarzan och kastat sig mellan trädkronorna kände han något som helst ansvar för att snällt göra henne till viljes.

Istället blev det den vanliga proceduren med vädjanden och tjat innan jag handgripligen fick fånga in den lille spolingen, som för ögonblicket iklätt sig rollen som tjattrande apa.

Fast sanningen att säga var nog den beundran som lyste i 2-åringens ögon när hans mamma förvandlats till djungelns konung värt besväret.

63-årskalas med låg medelålder

Fem grabbar under femårsstrecket.
Så såg lejonparten av gästlistan ut när vi i eftermiddags firade mammas födelsedag här hos oss.
Förutom våra två killar bidrog brorsan tre söner (en femåring och ett tvillingpar på tre).
Efter blåbärspaj och kaffe tog ungarna över ruljansen. Plötsligt stod det fullkomligen klart att vår tanke om att uppfostra Algot till en solidarisk medborgare som gärna delar med sig det han äger misslyckats fullständigt. Under de närmaste timmarna kom inget annat ord än "MIN!!!" över hans läppar. Samtidigt som han desperat försökte få sina tre kusiner att lämna ifrån sig alla hans leksaker.
Nu pustar vi ut och tycker plötsligt att två små illbattingar inte är särskilt mycket att orda om.

Kent, lycka och en skvätt dåligt samvete

- Kan du tänka dig! Under några minuter tänkte jag faktiskt inte på barnen alls. Jag till och med glömde att Måns fanns. Det var riktigt skönt....Vilken fruktansvärd mamma jag är!!

Så föll orden när vi satte oss i bilen och var på väg hem från gårdagens Kent-spelning i Trollhättan.

Mycket oväntat hade sambon kommit med idén att vi skulle fira Alla hjärtans dag med att gå på konsert. Barnvakterna, mina snälla föräldrar, dök upp vid fem. Efter att ha lämnat tydliga instruktioner om barnens mat- och sovrutiner, och med en hel del pirr i magen satte vi oss i bilen mot Älvhögsborg.

Några timmar senare i bilen fällde jag den hemska kommentaren. Jocke Berg å de andra coola killarna hade med sina gamla låtarna från 90-talet hade fått mig att helt och hållet glömma att jag nu var tvåbarnsmor med massor av ansvar å plikter. Lycklig, men med en skvätt dåligt samvete, somna jag sött strax före midnatt.

Konsten att klippa en 2-åring

Har ägnat förmiddagen åt skönhetsvård.

Låter härligt, va? Om det bara var jag som varit själva föremålet och inte äldste sonen Algot.

Allt för länge har långa testar av hår hängt ner över hans öron och fått honom att se mer ut som en vildvårdad pensionär än en tuff 2-åring. För att få proceduren så smärtfri som möjligt gick jag snabbt med på att låta honom sitta på en hög stol framför teven. Vi började med att rulla undan mattan och slå på barnkanalen (Vad gjorde föräldrar innan denna gudagåva fanns?)

Sen var det bara att hugga i så fort det lilla huvudet var stilla längre än en microsekund.

Resultatet? Tja, jag har sett värre. Men någon frisyrtävling lär vi inte vinna. Lyckligtvis är han en mycket nöjd kund som inte bryr sig om att titta i spegeln utan tacksamt kutar iväg så fort jag anser att hacken åtminstone tycks vara jämt fördelade över den lilla hjässan.

Fem veckor och en dag...

...så lång tid tog innan jag hittade en lucka att sätta mig ner och påbörja min mammablogg.

För fem veckor och en dag sedan föddes vår son Måns. Han är förstås fortfarande bara ett litet knytte på omkring 3,7 kg, men vi tycker att han börjar bli riktigt stor och stadig. Och häromdagen tyckte jag mig faktiskt se ett första försök till leende. Visserligen ett skevt och lite trevande sådant, men ändå. Det var faktiskt skillnad från de där grinande uttrycket som man sett tidigare, då han uppenbarligen bara haft lite ont i magen.

Dagarna och veckorna fram till nu har varit omtumlande. Från den första lättnaden och lyckan, när förlossningen gick bra och den lååånga graviditeten äntligen var över, till den första "tvåbarnschocken". När man mitt i allt matande, tröstande och passande av den avundsjuka 2,5 åringen inser att livet faktiskt ska vara så här nu. Att den där lille krabaten har kommit för att stanna och att man bara måste få det hela att fungera.

Just nu känner jag mig dock som en riktigt lyckad och duktig mamma med full koll på läget. (Kan kanske bero på att båda små grynen tycks sova lugnt.)