På väg hem från jobbet i fredags ringde Urban.
En Augustsson hade ringt och sagt att vår båt slitit sig och låg och slogs sönder mot bryggan.
Så det blev regnkläder på, inringning av mormor och morfar och kurs ner mot stranden.
Vattnet var så högt att bryggan försvann bitvis, vågorna läskigt höga och hällregnet kunde man bara tokskratta åt.
Jojo, vår förtöjningsstolpe, som vi så förnöjt konstaterat hade klarat vintern, hade nu knäckts på mitten och låg där och skvalpade som brasved.
Och stackars lilla båten, den låg upptryckt mot två av bryggans järnrör. Illasinnade som de var hade de förstås redan börjat gnaga sig in genom både reling och skrov.
Med viss möda lyckades Urban ta sig ner i båten och ro den in till land.
Så nu ligger den där och väntar på att någon välvillig hand ska komma ner med en tub plastic padding.
Blötare än om vi badat med alla kläder på, knalla vi hemåt och fick oss en god blåbärspaj.
Det var vi värda.
Resten av helgen har varit något mindre dramatisk.
Resultat:
En ruskigt vältvättad och välvaxad guldfärgad Peugeot.
En nyklippt gräsmatta.
Två trötta föräldrar.
En trött son och en galenpanna som aldrig tycks vilja gå och lägga sig (läs; Måns den förskräcklige).
Egna morötter. Herregud så gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar