onsdag 14 oktober 2009

"Du skulle ha sett oss vid halv elva!"

Det var vad jag tänkte när Urban, intet ont anande, klev över tröskeln vid sextiden ikväll.
Just i det ögonblick då spagettivattnet koka över, Måns hade gjort i brallan och Algot var så grinig att inte ens Bolibompa hjälpte.

Någon ork att vara trevlig fanns inte, utan jag svarade bara enstavigt på frågorna om hur dagen varit och om ungarna varit jobbiga.
Först när middan var avklarad började jag berätta om vår finfina förmiddag, med promenad ner till stranden, picknick och sjörövarlek.

Det känns så jädra trist och orättvist, att man ska behöva bli en sån surkärring innan dagen är slut. Varje dag med småkillarna bjuder ju på så mycket roligt. Men kasten kan vara tvära och en halvtimmes myspys förbyts raskt till aptråkigt tjat på en trotsig fyraåring.
Och framåt fem, sextiden på eftermiddan, innan middan står på bordet är aldrig dagens höjdpunkt. Trötthet, hunger och en mamma som står vid spisen. Det är ingen bra kombination.

Och visst, med lite bättre planering och framförhållning skulle jag säkert kunna börja med maten tidigare. Och kanske skulle viss irritation kunna undanröjas.

Men, det är faktiskt inte det jag menar. Det spelar inte så stor roll om jag drar igång matlagningen en timme tidigare. Timmen mellan fem och sex är en pisstid för småbarnsföräldrar. Därför är det riktigt trist, att den som kommer hem från jobbet, ska behöva göra det just vid den tiden.

Därför: "Här är vi, halv elva i förmiddags!"