torsdag 17 juni 2010

Superhjälten

Eller...
Dagen då Algot räddade ner sin mamma från garagevinden.

Solen sken och dagen var som gjord för en cykeltur.
Iförd cykelhjälm stod Algot redo i hallen.
Återstod bara att plocka fram och ihop cykelkärran, placera Måns i den och ge oss av.
Men, var var nu kärran?
En stunds letande och uteslutningsmetoden pekade mot garagevinden.
Hmm...smärre problem.
Garagevinden tar man sig till via en stege och lucka genom taket. I mitt fall bör det dessutom vara vår långa utomhusstege, eftersom den betydligt mer behändiga trappstegen, kräver ett allt för avancerat hävmoment för att jag ska känna mig trygg.
Sagt och gjort. Jag hämtade långstegen. Öppnade luckan och ställde upp stegen. Tyckte det hela kändes skapligt stabilt och påbörjade uppstigningen.
Jodå, där i mörkret låg kärran. Prydligt ihopvikt, med hjulen intill. Bara att hoppa upp, plocka ner grejerna.
Snart skulle vi känna fartvinden i håret.
KABRAK!
I samma sekund som jag trampa ifrån för att krypa upp på vinden rasade stegen.
Benen dinglade under mig.
Hävmomentet, som jag velat undvika, gick inte längre att välja bort.
Likt Bruce Willis stuntman krängde jag mig upp.
Puh! Shit! Det där kunde gått illa. Huuu... nu hade jag tur.
TUR!?
Hur gick det där nere? Inga ungar under den rasade stegen!?
Nej då, Måns lekte utanför och Algot stod på garagegolvet och stirrade förvånad upp.
Så vad tänker då en mamma som sitter på en mörk vind, två och en halv meter ovanför sina barn. Helt oförmögen att komma ner.
Tja, låt oss säga att jag skämdes som en hund.
Genom huvudet for tanken om vad min man skulle säga när han kom hem om isiådär sju, åtta timmar. När två hungriga ungar mötte honom på infarten och med gråten i halsen förklarade att mamma suttit på garagevinden sedan i morse.
Nej, nu gällde att behålla lugnet. Med galopperande puls och en svindlande känsla i magen bad jag Algot hämta trappstegen, som jag tidigare ratat, placera den under hålet och sedan hålla sig undan.
Och han gjorde som jag sa!!
Kärran och jag kom ner och snart susa vi ut på vägarna.
Måns tyckte jag skulle trampa fortare. Algot tog täten. Jag tackade Gud för att jag levde och har en sån superhjälte till son.

Inga kommentarer: