Min sexårings hand.
Kom till skolgården några minuter innan det ringde in.
Lille A. uppspelt.
Har efter visst motstånd från föräldrarnas sida fått ta med sig sina tio pokemonkort.
Kort som han fått av någon snäll släkting.
Kort som varken vi, eller för den delen A. själv, förstår så mycket av.
Fast nu, på skolan, har A. fattat att de har ett värde.
Ett värde för om man får vara med eller inte.
Ser några killar som lägger upp sina kort på en bänk.
Vi går dit.
Lille A. både vill och vill inte visa sina kort.
Är de coola nog?
Här är mamma en värdelös ledsagare.
Har inte en susning.
Kommer på mig själv med att innerligt hoppas att åtminstone något av A:s tio kort ska falla de andra på läppen.
Samtidigt kommer frustrationen krypande.
Tänker, hur ska jag få min sexåring att stå över både pokemonkort, fräcka kläder och frisyrer.
Få honom att vara stolt över sig själv och se andra för dem de är.
Inte vad de har.
Nu har lille A. visat sina kort.
Något, kanske till och med ett par, väcker de andras intresse.
Det lilla sexåringsansiktet spricker upp.
Han duger, han får vara med.
Kram och hejdå.
Jag går mot bilen.
Det här kan nog bli en bra dag.
Eller...
Om du är lika okunnig om pokemon som jag kan du lära dig något nytt här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pok%C3%A9mon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar