Packa, pappas kappsäck

Imorgon bär det av mot Värmland.
Har just tvättat igenom alla kläder vi kan tänkas behöva, kollat så det finns blöjor, välling och gröt att ta med och plockat fram babyresesängen.
Börjar så smått få rutin på hur man ska lägga upp några dagars tripp med två småkids. Det är ju en viss skillnad mot att bara packa för ett par vuxna. Ändå får jag alltid något av en chock när jag ser hur mycket prylar vi slutligen försöker baxa in i bilen. Och det blir nu inte mindre i juletid. För även om vi inte skulle ha några klappar till de vuxna i år så blev det en hel del till de små.
Sen undrar jag om det är genetiskt betingat att kvinnor tänker och packar medan män kånkar och bär? I vår familj är det i varje fall jag som veckovis i förväg tänker på vad vi ska ha med och hur det ska paketeras. Mr U. däremot, han tycks liksom bekymmerslöst, komma på, att vi ska ut och åka någon timme innan det bär av. Då kastar han snabbt ner sina prylar i en stor sportbag och undrar "...om det är något mer som ska med". Och som regel är det ju inte det eftersom jag redan har packat varenda tvättlapp och napp i väskor och ställt i hallen. "Nej, men du kan gärna bära ut de där väskorna i bilen", säger jag.
Jag säger inte att det är hans fel. För jag får nog erkänna att jag har vansinnigt svårt att släppa kontrollen över packningsproceduren.
Men, jag kan samtidigt konstatera att jag känner igen mönstret. Inte bara från min mor utan även från andra kvinnor i min närhet.

Frågan är:
- Ska man göra något åt det och i så fall vad?