Klädkomplotten är avslöjad

Jag är upprörd!!! (Vilken skräll... tänker förmodligen några av mina jobbarkompisar;-)
Uppdraget för dagen var att ekipera Algot inför den stundande vårsäsongen.
Gympadojor, överdragsbyxor och vindtät jacka stod på shoppinglistan.
Har lärt mig av tidigare misstag och tog endast med mig lille Måns. Huvudpersonen själv fick snällt stanna hemma med pappa. Det är nämligen ingen bra idé att dra runt en otålig 2,5-åring för att prova kläder i butik.
Att hitta skor gick rätt så bra. Hade mätt upp hans små sulor och visste att storlek 26 förmodligen skulle funka bra.
Värre var det med kläderna.
Jag må vara gammalmodig, men jag tycker faktiskt att ett par utomhusbyxor till en unge av årgång 2005 bör kunna stå emot både väta och vind. Dessutom tycker jag att det är rimligt att han ska kunna röra sig i dem, kanske till och med kunna klättra å hoppa.
Men vad hade då butikernas barnavdelningar att erbjuda? Jo, rader av supercoola jeans, med dödskallar, racerbilar och dinosaurier på. De något mer funktionsdugliga överdragsbyxorna i smutsvänliga färger lyste däremot med sin frånvaro. Först efter att ha fått en expedit att leta på lagret fick jag tag på ett par som visserligen var ett nummer för stora, men som i övrigt uppfyllde mina krav.
Samma var det med jackan. Att hitta en lagom tjock vindjacka utan vare sig dödskallar eller vita muddar var verkligen en utmaning.
Vill inte tro att orsaken till utbudet är dagens kids enbart sitter inne å spelar dataspel i sina snajsiga kläder eller på sin höjd söndagsflanerar brevid sina piffiga föräldrar. Men, anar att det trots allt är en del av förklaringen.
Undrar bara om det är barnens förändrade beteende som styr klädtillverkningen eller tvärtom. Jag menar, det är ju inte konstigt om en unge som skickats ut i ombytligt aprilvädret med kläder som inte går att leka i genast vill gå in å kura framför datorn igen.
Algot blev i varje fall mycket glad för inköpet. Och märkligt nog frågade han inte ens efter några dödskallar...