Kolikvarning och brända muffins

Om man inte tänker tanken och än mindre säger ordet rakt ut - Då finns det väl inte?

Tror att det är ungefär så jag resonerat kring tecknen på kolik som vår lille Måns visat upp om kvällarna. För vem vill ha ett kolikbarn, som bara gråter å gråter å gråter?

Inte jag i varje fall.
Men, nu går det nog inte att sticka huvudet i sanden längre. Den lille stackaren har ursinnigt skrikit sig matt flera kvällar i rad. Att ligga på mage, rygg, sidan, eller att bli buren, vaggad, vyssjad, rullad...inget tycks hjälpa. Inte ens en genomgång av hela min sångrepertoar, inklusive samtliga verser om Fritiof och Carmensita får honom att tystna.

Det gör så ont i hela kroppen när han gråter sig högröd. Och vetskapen om att kolik bara bara beror på att tarmsystemet inte riktigt börjat fungera som det ska, att var och varannan unge drabbas och att det oftast går över inom tre månader gör mig just nu inte särskilt mycket gladare.

Just nu står hoppet till magdropparna som jag inhandlade på Apoteket idag.

Även i övrigt har dagen varit något av en prövning. Hade bjudit in grannpojkarna med mamma på lek- och fikastund i eftermiddags. Antagligen försökte jag imponera, för just innan de skulle komma svängde jag ihop en muffinssmet som faktiskt fick det dofta riktigt gott i köket. Men säg den glädje som varar. För mitt i all turbulens kring deras ankomst glömde jag förstås plåten i ugnen. Och innan jag visste ordet av hade de väldoftande bakverken förvandlats till vidbrända cementmuffins, mest lämpliga som mordvapen.

Nåväl, den mycket förutseende besökande mamman hade själv tagit med chokladbollar som hon och barnen ägnat förmiddagen åt att tillaga.

Kanske borde jag ha tolkat det som ett tecken på bristande förtroende för min bakkonst. Men, varför ägna sig åt sådana tankar när man kan mumsa chokladbollar rullade i pärlsocker?