när man larmar och gör sig till,
och häller i både svarta oliver och gömmer fetaost,
i pannbiffssmeten.
(Allt för att muntra upp denna duggvåta måndag.)
Och den enda reaktion man får är:
-Usch, mamma, äckligt!
Jag gillar inte det där svarta och inte det där vita heller!
Men, styrkan tycks ha återvänt,
för inte blev jag sur inte.
Faktist inte ens, när jag med herr U:s hjälp lyckades drämma till med hammaren
så att färgen flög från den stackas lilla brädbit
som jag målat säkert fem gånger.
Brädbiten som ska upp i köket med krokar för våra förbenade handdukar.
Brädbiten och krokarna som kommer från mormors lilla kammare.
"Det är bara att börja om, tänkte jag. Slipa, spackla, måla, slipa, måla och så måla igen."
Tänk ändå, om allt går bra kanske vi får upp där handdukarna redan till påsk.
En intet ont anande Algot, före dagens lunch.
- Mmmm, mamma pannbiff, vad gott!
En lika lyckligt ovetande Måns väntar på att få smörja kråset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar