Ett exempel på det senare är min släkts förmåga att överproducera öronvax. Men liksom morfar å farfars farfars far verkar det som både Algot å Måns är ena riktiga hejare på just det gebitet.
Till å med öronläkaren, som nog borde ha sett både det ena å det andra i den vägen, verkade faktiskt uppriktigt imponerad av omfånget vax i våra små grabbars hörselgångar. Han fick använda både tops å dammsugare för att få dom rena.
Algot var så duktig att han gick därifrån med hela 3 (!!?) presenter. Då var det värre med Måns, som blev fullständigt skogstokig när vi höll hans lilla huvud stilla.
Vi fick även veta att Algot har en körtel i näsan som "vi ska hålla lite koll på". Det vill säga, återkomma till samma doktor i januari för att se om den tycks växa bort av sig själv eller måste hjälpas på traven. Skönt att få en förklaring till varför den lille kraken snarkar som en skogshuggare och tycks ha lite svårt att få luft ibland.
På jobbet gick det så bra att jag, för ovanlighetens skull, kände mig fullständigt nöjd å belåten när stängde av datorn å gick hem. Gott så!
Nu släcker Måns ljuset, så det är nog dags att koja!
Lite vaxfakta:
Öronvaxet, eller cerumen som det betydligt mer välklingande latinska namnet lyder, har skyddande, renande och bakteriedödande egenskaper. Det är inget vax i egentlig bemärkelse utan en vattenlöslig sekretblandning från hörselgångens svett- och talgkörtlar, mixad med döda hår- och hudceller. (Nice, inte sant!!?)
Eventuellt överskott förs ut automatiskt tillsammans med smuts, damm och andra partiklar, så petande är bara av ondo.
Eller som min kloke far alltid säger: Det minsta man ska peta sig i örat med, det är armbågen.
(Kan tilläggas att samme man som fick söka akut vård när han lyckats peta in en äppelskrutt i örat. Det är sant, jag var med!!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar